Barbarisk grymhet

I väntan på barbarerna är mitt första möte med 2003 års nobelpristagare J.M. Coetzee. En kort och lättläst roman, med ett enkelt och mycket vackert språk. En åldrad borgmästare berättar om hur hans lilla provins innanför murarna väntar på att bli anfallna av ett barbarfolk som aldrig visar sig. I stället förklarar kejsardömet krig mot dessa osynliga fiender och tar fångar från det fredliga nomadfolket. Man ställer sig som läsare naturligtvis frågan om vilka som egentligen är barbarer när man läser de ohyggliga beskrivningar av tortyr som jag knappt orkar läsa, plågsamma skildringar av orättvisor mot utsatta människor som blir offer för härskarmaktens girighet. Borgmästaren resonerar och funderar kring grymhet och ondska och försöker förstå hur människor kan och orkar behandla varandra på det här sättet. Samtidigt ägnar han den mesta tiden åt sin egen skam över att vara delaktig, liksom vi alla är mer eller mindre. Den kollektiva skulden. Den gemensamma skammen.

Under läsningen får jag emellanåt ta ett djupt andetag för att orka fortsätta läsa. Men det är en fantastisk bok, vacker och kärleksfull samtidigt som den beskriver alla dessa fruktansvärda grymheter som vi vet pågår varje dag runt om i världen. Framför allt strävar boken mot ett slags medmänsklig förståelse, en önskan att finna broder- och systerskapet mellan människor. Och på det sättet blir det en livsviktig roman som alla borde läsa.