Så ironiskt, när jag äntligen fick tag på hypade boken Vänta, blinka av Gunnhild Öyehaug, så glömde jag den i mitt ena hem. Så är det när man veckopendlar. Så jag fick vänta och vänta igen. Vet inte om det var det som inte påverkade, men den var inte riktigt som jag hade trott. Inte dålig eller så, men bara annorlunda Det är en smart bok. Småfinurlig, och en läsupplevelse som snarare växer. Ingen bok som man sveps med av direkt.
Det jag gillar är att alla tänker så mycket. Särskilt Sigrid med alla sina tvångstankar. Så jobbigt att vara så otroligt självmedveten. Som när hon träffar Kåre och blir kär. Allt hon gör och hur hon för sig känns plötsligt fel. När hon ska knyta skorna och kommer ner och ser att hon inte har knytskor. Vad skulle jag hit ner och göra, tänker hon. Nu ser det ju konstigt ut. Eller när de ska gå och fika och han beställer vin och löksoppa. Hon vill egentligen inte ha vin så där mitt på dagen. Så hon beställer te, men ångrar sig och beställer ändå två vin och en löksoppa. Sen sitter hon där med en massa glas och skålar och vet inte var hon ska börja. Det är sådana där små komiska scener som är bokens höjdpunkter. Det känns lite Woody Allen blandat med Seinfeld. Självmedvetna neurotiska människor som tänker väldigt mycket.
Det handlar också om famlande kärlek och människor som har svårt att nå varann. Jag gillar också det filmiska episodberättandet. I början känns det lite knepigt. Vad är det här, liksom. Men jag gillar det. Det är som något jag inte har läst förut, och det känns kul. Vi har också det populärkulturella blandat med litterära referenser. Det pratas Paul de man, Vergilus, Camus och Kafka. Det diskuteras Kill Bill 2 och Sofia Coppola. Sammantaget en underhållande och eftertänksam roman. Det är som något jag inte läst förut, men hör definitiv inte till de bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar