Maktmissbruk och demonutdrivning

Om det så skulle kosta mig livet, Margaretha Sturesson

Det är sällan jag läser sannhistorier, dessa omåttligt populära berättelser om misshandlade genomtrasiga utsatta människoliv. Och jag hade antagligen inte läst den här heller om jag inte träffat kvinnan som skrivit boken. Och, nej, det är ingen litterär bomb. Den hade behövt redigeras en omgång till. Vissa upprepningar kryper i mig, men nu är det ju såklart inte det som är bokens syfte, utan istället att historien ska berättas, offentliggöras, visas upp för världen. Boken bygger på Margarethas egna upplevelser, dagboksanteckningar, utdrag ur hennes sjukvårdsjournal, minnesfragment och berättelse om livet i en sekt. Margaretha, fyrabarnsmamma och socionom, och hennes man drömmer om något mer än vad deras församling kan erbjuda. Så kommer en ny visionär pastor med en idé om att slå samman församlingarna och bilda Kristet Center Syd i Höör, som ska nå ut till hela Skåneregionen, de lockas av tanken och av den sociala arbetsaspekten. De blir lyriska, flyttar och arbetar intensivt med uppbyggandet av centret. Gamla vänner försvinner och nya vänner finnes, men det börjar också tränga in en värld med demoner och utfrysning. Fjorton år senare skrivs Margaretha in på psykiatrisk klinik med rött vak och kommer inte därifrån förrän ett och ett halvt år senare, med otaliga självmordsförsök bakom sig. Det är en vidrig historia som kryper fram om maktmissbruk, förnedring, om att vara förövare och offer i samma roll. Genom hela boken tränger en skakande skuld, en bultande ångest och en klämtande fruktan fram. Margaretha började skriva sin historia när hon satt på kliniken för att bearbeta sina känslor och det har nu blivit en bok. Den tar upp hela processen: vägen in i sekten, tiden i och början av vägen ut. Den är obehaglig att läsa och det är svårt att förstå hur vuxna kan gå med på detta. Den känns mer science-fiction men är tyvärr bara en brutal verklighet. Den är viktig för just detta, för att försöka förstå, om det nu går. Det som är synd är väl bara att de som verkligen borde läsa den aldrig kommer att läsa den, så länge de själva är kvar i processen.