Det handlar inte om missbrukande eller trasiga föräldrar i dessa två ungdomsböcker. Det handlar om vanliga föräldrar, men som inte bara vill vara föräldrar eller har förmågan att orka se. I Ulrika Lidbos debut, Decembergatans hungriga andar, tycker Jenny att allt handlar om hennes storasyster och hennes populärare bästis. Själv är hon osynlig, får gliringar i korridoren och tycker själv att hon är ett fetto med ett meningslöst liv. Hon börjar göra upp ett superschema där noll procents fett ska göra henne märkbar och populär. Tvånget växer och tränger undan allt annat i hennes omgivning, vännerna sviker, skolan går allt sämre, och till slut är allt som är kvar en isolerad värld med kalorier, en våg och magsaft. I den världen får bara Betty plats och tillsammans frossar de i mat- och kräkorgier. Jenny beundrar Bettys lite äldre världsvana modelluppdragsimage. Till skillnad från Jennys föräldrar skriker Bettys föräldrar högt av frustration. När så Betty dör av undernäring och hjärtsvikt får Jennys föräldrar upp ögonen och kan inte längre släta över med tonårsskap. Det är en klaustrofobisk historia som växer fram, och man vill hela tiden skaka om Jenny och skrika att det hon gör är fel, samt få hennes föräldrar att inte gå på alla hennes lögner. Det gör liksom ont att läsa och hennes tankar är så påträngande att man nästan kan känna hennes små revben puta under texten.
Det är även lite hjärtskärande att läsa Johanna Nilssons Janis den magnifike, just för att Janis också känns så ensam. Janis är på väg efter det ultimata, på jakt efter den där drömmen som hon och bästisen Emelie hade om att packa in sig i en skruttig bil och köra norrut till norrskenet. Den där drömmen som aldrig blev av. Emelie är skolans hackkyckling och har varit mobbad hela sitt liv. En dag tar Emelie med sig en pistol till skolan, släcker sju av sina plågoandars liv och sitt eget. Janis är bedövad av sorg och skuld. Borde hon ha anat? Det enda hon kan tänka på och göra är just den där färden. Så hon snor brorsans bil, ljuger ihop en historia för föräldrarna (som inte verkar bry sig eller notera det hela märkbart) och åker norrut. Boken är en intensiv och plottrig roadmovie som tyvärr inte riktigt hinner andas. Texten kastar sig genom skuld, katastrofer, obehag, ensamhet, antastandes lastbilsmän, stadsflydda människor, en manodepressiv kärlek som blir hotfull och tusen detaljer till som sveps förbi. Och just den där oviljan och oförståelsen av vuxenvärlden lämnar en med en stor tomhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar