1 april 2009

De som var Mulvaneys


Eftersom jag inte har läst nåt nytt kul, så får det bli en gammal goding. Av Oates, igen. Detta är något av en bortglömd bok tycker jag. Det är synd, för det är enligt min mening en av hennes bästa. Apropå första meningar, så börjar den inte heller så pjåkigt:
"Vi som var familjen Mulvaney, kommer ni ihåg oss?"

Familjen Mulvaney är den amerikanska drömmen personifierad. En riktig hellyllefamilj bestående av mamma Corinne, pappa Michael Sr. och de fyra barnen Mike Jr, Patrick, Marianne och Judd. De bor på gården High Point i Mt. Ephraim norr om New York Det som händer Marianne, den näst yngsta i syskonskaran drabbar hela familjen på ett sätt ingen kunde föreställa sig. Den tidigare så lyckliga familjen klarar inte av omgivningens fördömande, och familjen slits itu. Sett genom den yngste sonen Judds perspektiv får vi följa och lära känna familjen Mulvaney under tiden före och efter den händelse kom att förändra alla deras liv.

Boken skildrar en familjs sönderfall och den oförstående omgivningens reaktioner. På detta sätt tar Joyce Carol Oates åter upp det amerikanska samhällets orättvisor och dubbelmoral. Det är framförallt skildringen av flickan Marianne som berör mig. Marianne Mulvaney är den som alla tjejer vill vara och alla killar vill ha. Hon är vacker, charmig, glad och snäll mot alla. Hon är hejarklacksledare och hela skolans ”darling”, i alla fall innan "det" händer. Detta är ett makalöst och oerhört skickligt porträtt, inte bara av en familj utan av en del av det amerikanska samhället. Det är dramatik, sorg, värme och en oerhört tankeväckande läsning som man inte vill ska ta slut. Därför är detta så mycket mer än en berättelse om en familj. Därför tycker jag att du också ska lära känna de som var Mulvaneys.

3 kommentarer:

Mirry sa...

Så snygg blogg du har!

Anmäl den gärna till Veckans Blogg :)

snowflake sa...

Det var vi som var Mulvaneys är hennes bästa bok, tycker jag. Fantastisk!

Elin sa...

Hej!
Mirry: Vi på Textappeal tackar och bockar för berömmet! Veckans blogg ja, det kanske vore nåt.
Snowflake: Vad roligt att du också gillar den! Vet att Moa här på bloggen också håller med. Det är frågan om det inte är hennes bästa bok, jämte Blonde. Hennes senaste, Dödgrävarens dotter, som jag har skrivit om här, är inte heller så dum. Jag kan inte smälta att jag faktiskt ska se henne IRL i Stockholm! Detta lilla väsen till mastodontförfattare. Mäktigt!