Austers nya lämnar mig med...?

Det är en något irriterande Auster som träder fram genom boken. Allt verkar finnas med av Austerfingrarnas tangentnedslag och det är så mycket Austerröst blandat med berättarjaget att jag först ryser lite. Det är nog det jag tycker mest om i hans böcker, att huvudpersonernas röster hörs så tydligt genom texten. Men sen blir det en aning spretigt och tomt, eller?

En man i nattens mörker irrar sömnlös i sina tankar. På ovanvåningen finns hans frånskilda dotter och hans olyckliga dotterdotter. En ensam trio i nordöstra USA. Den sjuttiotvåårige litteraturkritikern August Brill försöker tränga bort saknaden efter sin hustru, felaktiga val och mörka minnen. Istället skapar han historier och denna natt är det Owen Brick som får träda fram, en ung man som vaknar i ett parallellt universum. I detta står tvillingtornen kvar och Amerika har istället för att invadera Irak påbörjat ett inbördeskrig, efter den diskutabla Bush-valsegern år 2000. Det finns bara ett sätt att få stopp på kriget, och det är att mörda påhittaren, alltså August Brill själv. Det är här historien är briljant och så Austerlik den kan bli. Men det som först tycks vara den utgörande kärnan i boken får ett mycket abrupt slut. Men det måste väl vara tänkt så, lite kill-your-darlings liksom. Istället för en ny historia tar barnbarnet Katya plats i nattens sömnlöshet och kräver svar om hans liv. Från den medryckande leken mellan fiktion och verklighet och samhällskritik blir historien till en känslomässig redogörelse, där familj och samhörighet står i fokus. Historien vandrar från overklighet till att tvingas konfrontera sin egen verklighet. Austerfebern avmättas och jag vill egentligen ha mer av just det där febertillståndet. Det är lite som att ha en jordgubbstårta bakom ett hönsnät. Samtidigt så gillar jag vad Martina Lowden skriver i DN, ett av de mer positiva omdömena, att hans författarskap har utvecklats i och med detta, att det uppdiktade har övergetts för att ge plats åt det självupplevda. För visst är även detta en bok om att ifrågasätta sina val i livet och om att få stå till svars för sina handlingar. Och det väver han in med samma briljans som alltid. Men boken lämnar mig med, ja vad? En besvikelse i mittenpartiet, en irritation men också de där tydliga bilderna som Auster frammanar genom sina ord, bilder av mannen i mörkret.

Förresten Elin, den första meningen är inte så där passionerat insugande som hans meningar brukar vara, fast sätter tonen för hela boken. ”Jag ligger ensam i mörkret och vrider och vänder på världen i mitt huvud medan jag åter brottas med min sömnlöshet, kämpar mig igenom ytterligare en vit natt i den väldiga amerikanska ödemarken.” Vad tycks?