Alla har vi väl drömmar. Saker vi skulle vilja göra, vilja se eller vilja uppnå. Kanske en resa, ett annat yrke eller bara en ny slags tillvaro. Drömmar som liksom håller oss vid liv. Kanske kommer inte drömmen gå i uppfyllelse. Kanske spelar det inte alltid så stor roll heller. Ofta förblir drömmen bara just en dröm. För det krävs mod att våga.
April Wheeler (Kate Winslet) har det modet. Hon är trött på sitt hemmafruliv och giftermålet med Frank går allt mer på tomgång. När de träffades ville de ju något mer, något större. De skulle resa, se saker, utvecklas. De skulle resa till Paris. Revolutionary Road, regisserad av Winslets make Sam Mendes, är baserad på romanen med samma namn av Richard Yates. Och det är verkligen ett träffande namn. Revolution och självförverkligande. Ingen lätt ekvation i 50-talets USA. Deras planer att flytta till Paris och förverkliga sina drömmar möts med skepsis och avundsjuka. Det är väl bra som det är, liksom. Det är också ett universellt och tidlöst tema. Något som alla kan relatera till och igenkänningen blir ibland smärtsam. Man känner med the Wheelers. Känslan av att inte vilja stadga sig och nöja sig.
Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen. Men det här var en film som stannade kvar länge, länge efteråt. Kate Winslet gör ett hudlöst porträtt som den sköra, men samtidigt brinnande April Wheeler. Leonardo DiCaprio är minst lika bra som ”man-pojken” Frank. Spelet mellan dem är filmens behållning. De pratar och pratar filmen igenom. De är ”the Wheelers”. Paret alla ser upp till. Vackra, spirituella och rika. De lever den amerikanska drömmen. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar