De ofrivilliga

Ruben Östlunds film De ofrivilliga slog hårt i hjärt- och magtrakten. Jag har tänkt på den konstant sedan vi såg den i tisdags. Vilken film! Så många älsklingsscener och så mycket igenkänning. Och den är ju både rolig och fruktansvärt jobbig på samma gång. Jag tror jag älskar Cecilia Miloccos karaktär mest: den "jobbiga" läraren som inte kan hålla tillbaka sina känslor och åsikter. Man ser hur det bara växer inom henne tills det måste komma ut, trots att hon gör sig omöjlig och besvärlig. Och det är så snyggt filmat, att man bara ser en av parterna i ett samtal, eller ibland bara en del av någons kropp. Det förstärker den klaustrofobiska känslan i scenerna. Det handlar om att bara följa med i livets gång, att bli utsatt för livet, att ofrivilligt medverka i situationer och scener som man kanske egentligen inte kan stå för. Om grupptrycket som vi fortfarande faller för fastvi ända sedan vi var barn har fått lära oss att stå emot. Att inte hinna välja för att man väntade lite för länge, tänkte lite för mycket, ifrågasatte magkänslan...

När vi såg filmen var det rätt många i publiken som reste sig och gick. Och gjorde de inte det så satt de och kommenterade filmen högljutt. Jag hörde några säga att det var det sämsta de sett och de undrade hur Maria Lundqvist kunde vara med i en så förfärlig film. Jag undrar om det inte faktiskt var så att själva formen var mest provocerande; långa tagningar, de brutala klippen mellan scenerna, att man ibland inte hör vad skådespelarna säger för att de står bakom en stängd dörr, eller ute på en veranda eller är för långt bort, att man inte heller ser dem för att det är för mörkt eller de står bakom någonting eller helt enkelt inte finns inom kamerans räckvidd. Detta ger en känsla av autenticitet och tillsammans med handlingen kanske det blir för svårsmält. För man känner ju igen sig. Allt det här har ju hänt, och händer oss varje dag. Frivilligt eller ofrivilligt.