Tiden angrips först, resten är oviss väntan

Ha! Jag läste klart den. Jag peppade upp mig själv genom mitt senaste gnälliga inlägg och sträckläste resten av Mats Kempes senaste roman Tiden angrips först, resten är oviss väntan. Och det var nog tur, för han skriver på ett sätt som letar sig in i ens tankar och blandas med de egna funderingarna. En stämning eller en känsla som dröjer sig kvar. Och nu har jag fått ett avslut. Fast det här är ingen roman som har en klar början, mitt och slut. Den är ganska svävande, texten letar sig fram till sig själv. Det handlar om familj, minnen och skuld. Om att tiden går och ögonblicken försvinner i fjärran. Och det enda som kanske möjligtvis kan nå tillbaka till dem är texten, litteraturen, berättelsen om våra liv. Mats Kempe skriver på en flytande vacker prosa, både vardagligt och gåtfullt på samma gång. Jag är nyfiken på hans noveller som han tidigare skrivit och vill läsa dem snart! Tur att man ibland återupptar sin läsning också...