simtag med lyckligt slut.

Anneli lever tillsammans med sin katt i sitt hus på landet. Hon har varit kär men det har som aldrig blivit något sammanboende eller familjeaktigt av det. En sommardag inser Anneli att hon blivit kär i sin barndomsbästis och nuvarande bästa vän. Det är plötsligt något skimrande runt henne och det går inte längre att vara vän på samma sätt. Under ett år kämpar Anneli och det är som att allt glider in i varannat och tappar konturerna. Cecilia, vännen, får inte plats, hon kan inte vara tillräckligt nära, inte som Anneli vill. Men de är ändå vänner, på armlängdsavstånd, tills en semester tillsammans förändrar men ändå inte.
Det är en kort roman, Jessika Berglunds romandebut Simtag, men den är inte snabbläst, det tar tid att ta sig igenom, meningarna är till synes enkla men växer om man ger dem tid. Och det är så vackert att jag bara vill fortsätta vara i Annelis värld även om jag får en klump i magen. Berglund skriver en årshistoria över naturen som Anneli lever nära, inuti, tillsammans med samtidigt som hon skriver Annelis historia och det är så bra skrivet att en stadstjej som jag minns hur en insjö känns, hur gräs luktar, hur övergivna torp känns. Det är svårt att beskriva men det är något väldigt bra med boken, just naturbeskrivningarna, de är så bra, de fungerar så bra och är så bra skrivna. och så naturliga.
Jag läste i en recension någonstans att någon klagade över slutet, att det var lite för enkelt, att han hade velat ha mer dramatik och krångel. För det är ett enkelt och lyckligt slut. Och jag älskade det. och jag tänker att det är för att tjejer fan aldrig får varandra utan att det ska vara en massa krångel. Det är ju klassiskt, antingen ska en eller båda bli galen, död, hetero eller något annat helt onödigt. Jag gilalr det här så mycket för självklarheten, att det faktiskt är kompiskärleken som är problemet, inte könet. och att de får varandra på slutet så klart.