sent när jag fyllde 25 år. Sedan dess har jag läst mycket av de dikter och romaner som Berglund har skrivit och nu senast även hennes diktsamling Jag vill stå träd nu (2000). I diktsamlingen finns samma stämning som fick mig att fastna för Breven till mamma. Precis som titeln antyder så handlar det om brev, skickade av Berglund till sin mamma under många många år. I boken framträder bilden av en blivande författare som i tjugoårsåldern bryter upp från föräldrahemmet i den tysta skogen och ger sig ut på resor, resor som aldrig tar slut. Hon klarar aldrig av att komma tillbaka till Sverige under längre perioder utan mår bäst någon annanstans, på väg till Paris, eller i ett av sina hyrda rum, ensam med skrivmaskinen. Just ensamheten är så påtaglig, men också självvald, något som återkommer starkt i dikterna i Jag vill stå träd nu. Hos Berglund finns en stark längtan efter sin mamma men också en tydlig närhet till henne, trots avståndet. Mamman som sitter i det ensliga huset och väntar på dottern är en återkommande bild. Skuldkämslor, ångest och övergivenhet. Men också frihet och närhet till den egna personen.Jag trodde jag var ett skåp
sen upptäckte jag att jag var ett bord,
Men just som jag vant mig vid tanken
blev jag en stol.
Det passade bra, tänkte jag för jag
ville egentligen helst av allt sitta:
sitta av mitt liv, orörlig.
Orubbad på sin stol både föddes hon
och dog.
Men hur skulle jag kunna sitta på den
stol som var jag själv.
Jag var ämnad till att andra skulle sitta
på mig.
Då föll jag sönder med ett brak.
Jag var en söndrad stol i en i övrigt
tom lägenhet.
Ur: Jag vill stå träd nu, s. 36
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar