Det bästa jag läst, inte bara på sistone utan även på länge, är Khaled Hosseinis Flyga drake (2004) som Jennie redan har skrivit om här på Textappeal. Jag blev också oerhört gripen av denna vackra och brutala skildring av mänskliga villkor. Vad är vi beredda att offra för att vinna våra föräldrars kärlek? Vad händer med ett barn som inte blir erbjuden villkorslös kärlek utan måste kämpa för den? Och hur hittar man styrkan att våga visa mod och göra det rätta? Innan jag själv började läsa boken hade jag tagit del av recensioner där man ofta ansåg att boken var för melodramatisk. Därför grubblade jag mycket under min läsning över varför jag själv tyckte så mycket om dessa inslag och inte alls fann dem störande. Någon sorts förklaring fick jag i slutet av romanen när Amir, huvudpersonen, beskriver det afghanska folkets inställning till livet. Han menar att de förlikar sig med sin situation, oavsett vilka katastrofer som drabbar dem, i stället för att ta sig förbi hinder, förbättra situationen och komma tillbaka starkare. Det slog mig att romanen Flyga drake är uppbyggd på det senare sättet, som en sorts protest mot liknöjdheten. Boken liknar ett grekiskt drama med slutgiltig katarsis för huvudpersonen när han måste sona sin skuld. Därför blir också alla osannolika sammanträffanden som finns i berättelsen logiska inom romanvärldens ramar.
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Flyga drake av Khaled Hosseini
Ida skrev tidigare om Hennes mjukaste röst av Bengt Ohlsson (2007). Till skillnad från Ida tycker jag att romanens vackra språk är en av de största behållningarna hos boken. Däremot har jag svårt att känna någon samhörighet med eller sympati för Karen, romanens huvudperson. Jag tycker att hon är gnällig och långrandig. Inte förrän mot slutet lyfter berättelsen från sin långsamma och ensidiga form och genom möten med andra karaktärer blir plötsligt huvudpersonerna synliga och levande. Jag hade gärna läst en hel roman bara om Rita och hennes familj i den kanadensiska utmarkerna.
Jag har även läst norska Anne B Ragdes båda romaner Berlinerpopplarna (2006) och uppföljaren Eremitkräftorna (2007). Den avslutande delen i trilogin har utkommit på norska men är ännu inte översatt till svenska. Ärlig talat vet jag inte om jag orkar läsa den tredje delen. Böckerna frossar i klichéer och stereotyper, både vad gäller karaktärer (den fjolliga bögen som hoppar av glädje inför julpyntet på Tivoli och den manlige hundslädsföraren med homofobi) och handling (tre bröder möts vid 
moderns dödsbädd för att göra upp med sitt förflutna och därefter rullar det på med fler oväntade möten, sexuella missförstånd samt en hel del slap stick-komik). Böckerna är som en trevlig och lättsmält tv-serie utan fördjupning eller svårare frågeställningar. Allra mest störde jag mig nog ändå på alla pedagogiskt övertydliga återblickar i den andra romanen. Där hann inte handlingen komma så långt eftersom författaren i var och varannan mening återknöt till händelser i den första boken och förklarade sammanhanget i fall någon av en händelse skulle ha glömt bort vad de läst.Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Eremitkräftorna av Anne B. Ragde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar