Det är gull och det är rosa och det är den stora kärleken som drabbar Dora Diamant och den är kanske inte alls som den borde vara men vad gör väl det när Dora har turen att just han kommer in genom dörren och att just han kan få den största, allt större bästa, allt bättre rollen i hennes nya pjäs. Och trots att den här stora största kärleken drabbar Dora måste hon hantera allt annat, med allt värre resultat. tycker allt annat. Det är doras mamma den uppburna författarinnan, det är Franz, Doras nästan make som enligt Dora är praktisk men för snäll, det är teatermäniskorna som inte vill eller förstår exakt hur bra och vacker och underbar Doras nya stjärna är. Eller hur deras kärlek strålar. (Det förstår inte ens den andre partnern ska det visa sig )
först tyckte jag inte alls om men allt eftersom jag läste (något som försvårades av den gräsliga rosa färgen som var vald till boksidorna, horror!) kapitulerade jag undan för undan. För det här var så himla fint, så himla bra och precis vad jag behövde läsa just nu för att orka med februari. För det är en skröna, en mustig sak som skenar på snabbare än vad man nästan hinner med. Och jag gillar det verkligen, för att det är en så välskriven liten bagatell, en så rolig bok och hipp som happ sätter författaren precis pricken på på såna där grejen man kanske tänkt på men aldrig kunnat formulera för någon annan. Och trots att språket och beskrivningarna är fluffiga så skär det inte med den tragiska historia de förmedlar eller det skär, det gör ont som fan men på ett bra sätt. skär på ett bra sätt, inte så att det blir dåligt utan bra, rätt, ont.
väldigt fin, förbisedd liten pärla helt enkelt.
Bild: starfalk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar