Nya och gamla dikter. Del 1

Jag har läst dikter. För att komma i form började jag med min stora favorit Inger Christensen som föddes 1935 i Danmark. Hon skriver ofta sina dikter i en strikt form som följer ett bestämt mönster. Hennes Diktsamling Alfabet (1981) är ett exempel på detta. Hon skriver själv i avslutande noterna att de "enskilda avsnittens längd i samlingen styrs av matematikern Leonardo Fibonaccis [...] talserie, där de två första är 0 och 1 och varje tal i fortsättningen är summan av de två föregående." Inom denna ram följer dikterna även alfabetet och inleds med ett ord på varje bokstav så långt det går. I den svenska översättningen har detta frångåtts för att få bättre känsla i språket. Dikterna handlar om livet och tingen och leder från en stilla förundran över det enskilda lilla livets existens, över till konstaterandet att även atombomben finns med i detta sammanhang. Att allt finns samtidigt. I dikterna finns också en påtaglig kärlek till språket och orden:

bräkenväxterna finns; och björnbär, björnbär
och bromsalt finns; och vätet, vätet

cikadorna finns; cikoria, krom
och citronträd finns; cikadorna finns;
cikadorna, ceder, cypress, cerebellum

Christensens diktsamling Fjärilsdalen kom i svensk översättning 1996 och är en samling sonetter. Dikterna står på danska på vänster sida och i svensk översättning på höger. När jag läser dikterna tänker jag på och hör, den ljudupptagning av författarens egen inläsning av just dessa dikter, som vi fick lyssna på när jag läste litteraturvetenskap. Språkets melodi och författarens betoningar förstärkte stämningen i dikterna som liknar fjärilar vid döda själar som stiger upp från dödsriket och betraktar oss under ljusa sommarnätter:

Och sommarsyner av försvunna döda,
hagtornshäckens fjärilar, som svävar
i vita skyar och med stänk av röda
blomspår, morgonljusets lätta vävar,

min farmor i den rika trädgårdsfamnen
där lackviol, lövkoja sjöng i kör,
min far som lärde mig de första namnen
på allt som lär sig krypa, innan det dör,

går med mig in i sommarfjärilsdalen
där allting blott finns till på denna sida
och även döda hör på näktergalen,

dess sånger har en märkligt sorgsen svingning
från inget lidande till just: att lida,
mitt öra svarar med sin döda ringning.

Christens dikter är för mig bland det vackraste man kan läsa. Dikter återgivna ur Alfabet, s. 8 och 9 samt Fjärilsdalen, s. 27.