Dubbelfel är den fristående uppföljaren till Peter Barlach debut inte bara tennis som jag läste förra året och tyckte mycket om. Böckerna handlar om John som i den första går i sexan då hans mamma plötsligt omkommer i en bilolycka. I dubbelfel får vi följa John när han börjar sjuan med allt vad det innebär med ny skola, nya kopmpiskonstellationer, hormoner och på hemmaplan en saknad efter sin mamma, en knepig storasyster och en pappa som inte klarar av att finnas där. Det är såklart en hemsk bok, ont i hjärtat får man och det är så synd om John. På många sätt, han framstår som så utsatt, det finns ingen där för honom. En välmenande lärare som trampar rakt ner i Johns sorg men inte lyckas ställa till rätta igen, en pappa som förmodligen har fullt upp med sin egen sorg men som John hade behövt på ett helt annat sätt än han får. Och på sorgen och saknaden måste han hantera olycklig kärlek, bästa vännens svek, kämpa med relationen till den struliga men talangfulla tennisspelaren Danilo och allt annat som virvlar förbi. Men det är inte en enbart mörk historia, det finns ljusglimtar också men kanske inte där man tror.
Och det är det jag tycker är Peter Barlach stora styrka, att ingenting löser sig enkelt, att han är modig i sitt berättande och vågar låta saker vara vardagliga. Jag vet inte om jag förklarar mig så bra men ofta tycker jag när man läser böcker för den här åldern (Hcg, kapitelböcker för äldre barn) är det ofta antingen fantastiska historier med otroliga vändningar eller så är det vardagsskildringar där allt ändå löser sig på bästa sätt. den elaka pappan förstår att han är elak, huvudpersonens kärlek inser plötsligt hur bra huvudpersonen är ovs ovs. Och det är inget sånt här, det löser sig inte alls som man kan tro och pappan (åh vad jag irriterade mig på honom då inser jag nu!) skärper inte till sig, Johns olyckliga kärlek blir ihop med en annan, tuffare kille och John är fortfarande den där killen som rör sig mellan tuffast och töntigast i klassen. John bara är och det gillar jag. Det är befriande att få läsa om en ung killes liv och att det bara skildras, rakt upp och ner.
En bra bok för barn som tvingas gå igenom den sorgen att förlora en närstående eftersom den inte förenklar och inte heller daltar. Det får vara fördjävligt och vardag på samma gång. Men det är dock bra att läsa dem i ordning skulle jag tro, då blir det enklare att förstå John och begripa hans utveckling.
ps: Här har författaren sin hemsida, en utbyggd och informativ sådan, plus i kanten!
Och det är det jag tycker är Peter Barlach stora styrka, att ingenting löser sig enkelt, att han är modig i sitt berättande och vågar låta saker vara vardagliga. Jag vet inte om jag förklarar mig så bra men ofta tycker jag när man läser böcker för den här åldern (Hcg, kapitelböcker för äldre barn) är det ofta antingen fantastiska historier med otroliga vändningar eller så är det vardagsskildringar där allt ändå löser sig på bästa sätt. den elaka pappan förstår att han är elak, huvudpersonens kärlek inser plötsligt hur bra huvudpersonen är ovs ovs. Och det är inget sånt här, det löser sig inte alls som man kan tro och pappan (åh vad jag irriterade mig på honom då inser jag nu!) skärper inte till sig, Johns olyckliga kärlek blir ihop med en annan, tuffare kille och John är fortfarande den där killen som rör sig mellan tuffast och töntigast i klassen. John bara är och det gillar jag. Det är befriande att få läsa om en ung killes liv och att det bara skildras, rakt upp och ner.
En bra bok för barn som tvingas gå igenom den sorgen att förlora en närstående eftersom den inte förenklar och inte heller daltar. Det får vara fördjävligt och vardag på samma gång. Men det är dock bra att läsa dem i ordning skulle jag tro, då blir det enklare att förstå John och begripa hans utveckling.
ps: Här har författaren sin hemsida, en utbyggd och informativ sådan, plus i kanten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar