Fru sorgedahls vackra vita armar

Jag har just läst ut Lars Gustafssons senaste bok Fru Sorgedahls vackra vita armar och den ligger här i mitt knä nu (ps, titta på omslaget! visst är det en märklig men ändå trevlig bildblandning`Först trodde jag i flera veckor att det röda var ett upplyst fönster men det är det ju inte alls, det är ju bara en påklistrad röd bild med en arm i fokus. Kan inte bestämma mig för om jag gillar eller ogillar. Bilden hade ju varit finare utan men omslaget hade kanske blivit för grått och tråkigt?)
I Fru Sorgedahls vackra vita armar får vi möta en namnlös oxfordprofessor som minns sin ungdom i Västerås på 50-talet, boken är anekdoter, minnen, funderingar och reflektioner blandade och framförda på ett närmast tankspritt sätt. Det verkar som ett planlöst letande och sorterande bland alla små historier som blir en hel ungdom men är det givetvis inte, jag tvekar aldrig under läsningen på om Lars Gustafsson vet vad han gör.
Vi får vara med när den unge mannen lär känna åtrån, kärleken och begäret men också hur hans intellekt utvecklas, vilka filosofer han gillar, vilka vetenskapliga rön han tycker är extra intressanta och vilka han förkastar. Boken handlar även mycket om åldrandet, att det är hans ålder (han är i 70-års åldern när boken "utspelar" sig) som gör att han känner sig närmare sin tonår än han kände sig även då, när det begav sig. Han har mycket tid att tänka på och bilden av en man som har behov att göra ett bokslut, summera ihop vad han egentligen minns och se vad det blir för uppväxt han tycker sig ha haft. För Lars Gustafsson har inte skrivit en bok om vad som hände den här Oxfordsprofessorn, han har skrivit en bok om vad Oxfordsprofessorn minns, det kan verka vara en petitess men i den här boken är det väldigt relevant.

Rätt tidigt i början drar berättarrösten paralleller till språkfilosofen Wittgenstein och det tycker jag kan ses som bokens programförklaring (om den nu skulle ha en sådan) "minnet utväljer en sällsam skrift och jag vet lika lite som någon annan varför. Och varför inte det andra? Allt det andra som jag otvivelaktigt har glömt? Mellanrummen mellan bokstäverna, säger Wittgenstein, är en del av det som gör bokstäverna meningsfulla. Om en människa mindes allt skulle hon inte ha något nu kvar att leva i. Eller skulle hon leva i ett evigt nu?"

Fru Sorgedahl då? Ja, hon är den äldre kvinnan som lär den unge mannen vad åtrå är men hon är också något helt annat än de unga kvinnor i samma ålder som den unge mannen möter.

"Även fru Sorgedahl var ingenjör. Kvinnor var inte det så ofta på den tiden. Hon kom till oss som en representant för en överlägsen kultur. Våra mammor kunde virka. Fru Sorgedahl kunde konstruera en kraftverksgenerator."

Det är först i slutet man som läsare får reda på vad som egentligen hände med Fru Sorgedahls vackra vita armar och trots att hennes person går som en röd tråd genom hela berättelsen får man aldrig komma nära henne. Vilket såklart inte skulle gå då vi får veta historien via minnen hos en man som inte heller fick lära känna henne.

Det är en välskriven bok det här men jag är fel läsare, helt klart. Huvudpersonen fastnar aldrig hos mig, och jag är nog tyvärr för ung och av fel kön för att tycka om det här om jag får generalisera. Jag menar, äldre män som skriver om sitt sexuella uppvaknade under 50-talet? jag menar, det är ju gjort. Dock är det väldigt bra gjort just här. Jag blev nyfiken att läsa mer av Lars Gustafsson, han har varit väldigt anonym för mig tidigare, nu har jag fått smak på hans språk och ska se om ett annat tema passar mig bättre.