26 februari 2009

Powerbook

Det här är tredje gången jag ger mig på att läsa Jeanette Winterson. Jag har tidigare läst Fyrväktaren som jag skrev kort om i somras och Tidväktaren som är en fantasyberättelse för barn- och ungdom. Och nu har jag läst Powerbook. Vi ska läsa Winterson i bokcirkeln, valfri bok, och ett inlägg om hennes författarskap och våra diskussioner kring hennes sätt att skriva kommer senare. Nu till mina tankar kring Powerbook.

Jag är högst tveksam. För det första är det på tok för många symboler. Allt är egentligen något annat och det andra bara en symbol för det första. Ungefär. Jag blir helt enkelt lite matt av att läsa henne. Jag fick konsumera texten i små små portioner. Och det finns verkligen bitar jag gillar. Som den inledande berättelsen om Ali, flickan som klär ut sig till pojke med hjälp av två tulpanlökar och en tulpanstjälk. När hon till slut ligger hos en villig prinsessa fylls tulpanstjälken med blod och blir ett verkligt kön. Fantastiskt! Och så gillar jag historien om sopfamiljen som lever på soptippen och tillverkar ett liv av det de hittar, livrädda för världen utanför och dess besvikelser.

Mest är det en och samma historia som upprepas om och om igen. En passionerad kärlekshistoria, den eviga berättelsen som kan placeras in varsomhelst i historian eller världen för att betyda samma sak för de inblandade och sluta på samma sätt. Alla stora kärlekspar. All kärlek och sorg. Essensen av våra liv. Hos Winterson får huvudpersonerna även byta kön eller helt enkelt inte begåvas med något definierat kön alls. Kärleken är lika okuvlig som någonsin. Kärleken är könlös.

Men Powerbook är också något så ovanligt och otippat som en internetroman. Den kom år 2000, då det här med virtuella världar och globala byar kändes mycket mer kittlande och hotande än det gör idag. Det blev ju inte så att vi slutade umgås med verkliga människor till förmån för chatrummen. Och kreativiteten dog inte, den hittade en ny uttrycksform, till exempel i form av bloggar! I Wintersons bok medför internet en ny tankesfär. Man kan vara vem man vill, en ny sorts frihet. Man kan beställa berättelser av Ali, bokens centrala karaktär. Man kan bli huvudperson i sin berättelse, hjälte, förälskad, vad man vill, så länge man går in i berättelsen och bli ett med en. Men i slutänan visar det sig vara svårt att skilja på berättelse och liv. Vem berättar vad. Berättar livet oss eller vi livet? Sjölva fascinationen vid e-post känns ju lite daterat och omodernt idag, men det är absolut intressant att fundera kring vilken ny typ av berättelse internet kan ha fört med sig.

Det blir en paus från Winterson nu, de två övriga av hennes romaner jag hade hemma hamnar i hyllan ett tag till. Jag tycker att hon är lite påfrestande att läsa, ganska högtravande i sina formuleringar och svårsmält när hon travar vackra formuleringar efter varandra sida upp och sida ner.

4 kommentarer:

Anonym sa...

"Powerbook" var inte min bok. Jag minns inget av min läsning av den. Vet inte ens om jag läste den färdigt. (Ändå tror jag fortfarande att Jeanette Wintersson är också "min" författare - jag känner så många kloka människor som så gärna lääser hennes verk ...)

Lena K E

Moa sa...

En av mina favoritpersoner har Winterson som favoritförfattare så jag har inte heller gett upp. Jag bara väntar på aha-upplevelsen.

majvor sa...

Jag tycker inte om allt JW skrivit (har läst de flesta romanerna) men hon är min absoluta favorit när det gäller språket. Poetiskt, humoristiskt, drastiskt. Det finns andra frukter än apelsiner, Passionen, Skrivet på kroppen, Konst & lögner (svår?), Fyrväktaren är mina favoriter. Ffa Passionen.

A sa...

Intressanta synpunkter i ditt inlägg! Jag kan hålla med dig till viss del att Winterson är högtravande emellanåt. Men till den här typen av bok och text tycker jag ändå att det lämpar sig, på något oförklarligt sätt.

Powerbook är en bok jag säkerligen kommer återvända till. Den har så mycket av det jag är ute efter när det gäller läsning. Fullkomligt älskar atom vs. dröm..

/A.