Inget land för gamla gubbar

En man blir inblandad i något han aldrig skulle satt sin bootsbeklädda fot i. Josh Brolin spelar Llewelyn Moss som hittar en ansenlig summa pengar under mystiska omständigheter. Han måste lämna stan, blir jagad av polisen och får en psykopat i hälarna. Där har ni handlingen i filmen No country for old men. Låter kanske som en dussinfilm, men det är det ju förstås inte. Det är ju bröderna Cohen och det är Javier Bardem.
Inte sedan jag såg Liftaren med Rutger Hauer som mördande psykopat har jag blivit så äckelberörd av ett psykopatporträtt förut. Javier Bardems ansikte stannade kvar med mig länge den kvällen. Det var något med hans totala avsaknad av mänsklighet och medkänsla som var så drabbande och framförallt skrämmande. Denna totala avsaknad av empati och av det som binder oss samman. För har vi inte det, vad är vi då? Hur kan vi då nå fram till varandra? Som åskådare kunde jag inte heller sluta tänka på hur man själv skulle reagerat i mötet med denna fullständigt känslokalla person. Javier Bardem gör en strålande insats och man har svårt att föreställa sig honom som en normal människa i verkliga livet. Är inte detta skådespeleri så vet jag inte.
För övrigt var No country for old men en ”ganska” blodig och våldsam film. Men, hur konstigt det än låter, också så otroligt vacker. Joel och Ethan Cohen har återigen åstadkommit stor filmkonst med små medel och tonen känns igen från deras tidigare filmer. Men detta är en alldeles egen historia som inte lämnar medvetandet i första taget. Boken som filmen bygger på har samma namn och är skriven av Cormac McCarthy.