Kate Atkinson, I museets dolda vrår (1996)Jag kunde inte bestämma mig för vad jag tyckte om den här boken under läsningen. Först var jag förtjust, över språket, det direkta tilltalet till läsaren, utropen (Jag är Ruby!), berättarglädjen, tidsperspektivet och fantasin som både förvirrar och berikar... Sedan tyckte jag det blev tjatigt och tyckte att berättelsen började luta väl mycket åt "mustig skröna med tokroliga inslag". Och sedan kom slutet, där hela boken förändrades och berättaren, som varit närvarande och medverkande genom hela berättelsen, visar sig vara en totalt subjektiv och opålitlig berättare. Hon har nämligen förträngt saker från barndomen och därmed ändrat hela sin berättelse för att undvika just dessa minnen. När hon slutligen tvingas konfronteras med det förflutna, tvingas hon också omformulera sin egen roll i berättelsen, sin egen betydelse, och naturligtvis alla andra karaktärer också ftersom de kretsar kring henne. Berättaren Ruby Lennox som försökt stå i periferin som betraktare av sin familjs släktkrönika, visar sig i själva verket vara orsaken till många av de händelser och förändringar hon beskrivit.
Ett fantastiskt sätt att leka med läsarens och berättarens roll i en roman! Eftersom man bara ser genom Rubys ögon så är det det enda perspektivet. Det hon inte berättar om finns inte. Som läsare upptäcker man succesivt luckor i berättelsen som man förstår måste fyllas, men man kan inte göra annat än vänta på att Ruby själv ska upptäcka det. Och Ruby är upptagen av annat, nämligen en djupdykning i diverse familjemedlemmars liv och leverne. Vilken bra bok!
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, skönlitteratur, kate atkinson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar