Momo- eller kampen om recensionen

Obs, det här är typ en recension fast egentligen inte, den är mer ett väldigt osorterat tips typ.

När jag var liten gillade jag inte fantasy, jag gjorde mina försök men jag ville hellre ha antingen skilsmässoskildringar eller sjukt fattiga barnhemsbarn (jag tyckte Miranda-böckerna var nästan som fantasy för att de enligt mig var för osannolika, på den nivån var det). Jag tyckte Momo var en tråkig bok som jag ljög om att jag hade läst, för att jag borde ju tycka om den. Nu har vi haft den som bokcirkel-bok i min andra bokcirkel (den utan bibblos) och till min stora förvåning måste jag erkänna att jag tyckte så mycket om den den här gången! Jag gillar hur Ende beskriver hur ett paradigmskifte sker, hur ondskan får vara riktig djävla skitondska utan att det handlar om fysiska personer som ska besegras. En bok om ont och gott som inte har en superboss i slutet, det tycker jag är fint och blir glad av.

Trots att jag själv inte gillade den just när jag var typ tolv så förstår jag verkligen att det är en sån slukar-bok som kan fånga barn som egentligen inte gillar att läsa. I bokcirkeln så hade majoriteten läst den som barn och älskat den, Momo verkar fungera bra som övergångslitteratur, för den är både så enkel och så knepig.