Väldans avundsjuk på Moa som under semestern både hunnit läsa OCH blogga. Just nu drömmer jag om en öde stuga, en sjö och obegränsat med pocketböcker. Men det får väl bli när jag är arbetslös och meningslös och lika glad ändå?
Har åtminstone ägnat några bussturer till jobbet att läsa noveller, jag gillar när det går fort!
Först läste jag Claire Castillons Insekt, en bok jag fingrat på många gånger för den ser så inbjudande och lite opålitlig ut. som att den kan innehålla ungefär vadsomhelst. Nu visade den sig innehålla 19 noveller, alla kretsande kring förhållandet mellan dotter och mor. Och det var väl ok sådär, bra noveller men inget mer. Har nog läst lite för många sådär bra novellsamlingar och några inte alls bra så jag var nöjd och glad och tipsade Ren på jobbet. Då tipsade han mig om Alicia Erians Kärlekens brutala språk som jag själv aldrig hade valt på grund av det fulfula 90-talsomslaget. Och då fick jag tillslut ta tillbaka min tipsning om Insekt för det här, det var grejer det. Novellerna i Kärlekens brutala språk handlar ju om kärlek i olika former, den är inte sockervaddsöt eller skir utan rätt ful och svettig, smutsig men ärlig och härlig (vilken slogan! Ärlig och härlig!) och tjejerna/kvinnorna som är huvudpersoner är antihjältinnor, bittra, kåta och har kanske inte alla moraliska hästar hemma. Mina bästa tjejer/kvinnor alltså. Och det är ju så här noveller är när de är som bäst, nerslag i en situation, en hjärna, en händelse. Jag tänker på filmen Juno fast utan det där översmarta och snygga, här är det fulare och ja, ärligare? I alla fall i min värld är Juno någon form av hägring, ett ideal som jag aldrig möt (och definitivt inte var något jag kunde känna igen mig i när jag var 16 om jag sett den då) så läs läs läs och tänk inte på omslaget (som iofs passar novellerna bra men inte fick mig sugen på att läsa, den där fulheten är bättre i text än i bild om ni förstår?)
Efter Alicia Erian läste jag ännu en Castillion, hennes nyutkomna (på svenska) med den fantastiska men jobbiga titeln man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. Kanske hade jag tyckt bättre om Castillions första om jag inte läst den här. Eller ens sett omslaget. På baksidan av Insekt finns en författarbild (antar jag?) som är jättefin, Castillion är alldeles suddig med stora svarta solglasögon och ser lite ut som en insekt faktiskt. På den här hennes nya med den långa titeln täcker hon istället framsidan och man ser hur sjukt snygg och fransk hon är. Det förstör så himla mycket för mig, hon sitter i något svart, urrungat och med spets och ser djupt in i kameran. Den perfekta musan alltså, snygg och smart, mystisk och spännande. Och så vill jag inte ha mina författare!
Ja, i alla fall, den här novellsamlingen har kärleksrelationer i fokus. och galna kvinnor. Jag vet inte om det är ett medvetet tema men i varenda novell är det en galen kvinna i huvudrollen. De är galna på alla möjliga sätt och kanske om det hade varit i varannan novell så hade jag köpt det men nu, nej nej det blir som en svallvåg av galenskap. Och den förklaras inte mer än att de liksom är sådana, ibland tokroligt galna och ibland bara out-of-the-fucking-mind-galna. Och jag blir så trött och less, vad är det här, måste kvinnorna vara galna för att de inte fixar en relation? Måste det alltid vara deras fel? Nu kanske jag är orättvis, jag vet inte, jag tänker iaf inte läsa om den och se om jag missat något. Har någon annan läst, tycker helt annorlunda?
Har åtminstone ägnat några bussturer till jobbet att läsa noveller, jag gillar när det går fort!
Först läste jag Claire Castillons Insekt, en bok jag fingrat på många gånger för den ser så inbjudande och lite opålitlig ut. som att den kan innehålla ungefär vadsomhelst. Nu visade den sig innehålla 19 noveller, alla kretsande kring förhållandet mellan dotter och mor. Och det var väl ok sådär, bra noveller men inget mer. Har nog läst lite för många sådär bra novellsamlingar och några inte alls bra så jag var nöjd och glad och tipsade Ren på jobbet. Då tipsade han mig om Alicia Erians Kärlekens brutala språk som jag själv aldrig hade valt på grund av det fulfula 90-talsomslaget. Och då fick jag tillslut ta tillbaka min tipsning om Insekt för det här, det var grejer det. Novellerna i Kärlekens brutala språk handlar ju om kärlek i olika former, den är inte sockervaddsöt eller skir utan rätt ful och svettig, smutsig men ärlig och härlig (vilken slogan! Ärlig och härlig!) och tjejerna/kvinnorna som är huvudpersoner är antihjältinnor, bittra, kåta och har kanske inte alla moraliska hästar hemma. Mina bästa tjejer/kvinnor alltså. Och det är ju så här noveller är när de är som bäst, nerslag i en situation, en hjärna, en händelse. Jag tänker på filmen Juno fast utan det där översmarta och snygga, här är det fulare och ja, ärligare? I alla fall i min värld är Juno någon form av hägring, ett ideal som jag aldrig möt (och definitivt inte var något jag kunde känna igen mig i när jag var 16 om jag sett den då) så läs läs läs och tänk inte på omslaget (som iofs passar novellerna bra men inte fick mig sugen på att läsa, den där fulheten är bättre i text än i bild om ni förstår?)
Efter Alicia Erian läste jag ännu en Castillion, hennes nyutkomna (på svenska) med den fantastiska men jobbiga titeln man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. Kanske hade jag tyckt bättre om Castillions första om jag inte läst den här. Eller ens sett omslaget. På baksidan av Insekt finns en författarbild (antar jag?) som är jättefin, Castillion är alldeles suddig med stora svarta solglasögon och ser lite ut som en insekt faktiskt. På den här hennes nya med den långa titeln täcker hon istället framsidan och man ser hur sjukt snygg och fransk hon är. Det förstör så himla mycket för mig, hon sitter i något svart, urrungat och med spets och ser djupt in i kameran. Den perfekta musan alltså, snygg och smart, mystisk och spännande. Och så vill jag inte ha mina författare!
Ja, i alla fall, den här novellsamlingen har kärleksrelationer i fokus. och galna kvinnor. Jag vet inte om det är ett medvetet tema men i varenda novell är det en galen kvinna i huvudrollen. De är galna på alla möjliga sätt och kanske om det hade varit i varannan novell så hade jag köpt det men nu, nej nej det blir som en svallvåg av galenskap. Och den förklaras inte mer än att de liksom är sådana, ibland tokroligt galna och ibland bara out-of-the-fucking-mind-galna. Och jag blir så trött och less, vad är det här, måste kvinnorna vara galna för att de inte fixar en relation? Måste det alltid vara deras fel? Nu kanske jag är orättvis, jag vet inte, jag tänker iaf inte läsa om den och se om jag missat något. Har någon annan läst, tycker helt annorlunda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar