Orhan Pamuk, Det tysta huset (1998)Ibland känner man det direkt när man börjar läsa: Det här är bra. Redan på första sidan anläggs en hemlighetsfull och tryckande stämningsom hänger sig kvar genom hela romanen. Genom sex olika berättare får vi ta del av en historia om skuld och tystnad, längtan efter frihet och förändring, och skräcken inför samma saker.
I centrum finns farmodern som bott kvar i samma gigantiska hus ända sedan hon gifte sig som ung. Hennes tjänare, dvärgen Recep, har varit med nästan lika länge. Han är son till hennes döde man genom en utomäktenskaplig förbindelse och alltså egentligen farbror till farmoderns tre barnbarn som kommer för att hälsa på henne under sommaren. Men detta är en hemlighet som farmodern beslutat att ta med sig i graven. Hon lever i ständig skräck för att Recep ska avslöja sanningen och hyser därför ett hat mot honom samtidigt som hon är beroende av hans hjälp.
Varje berättare kan sägas utgöra en sida av Turkiet, den gamla världen, det traditionella och bakåtsträvande, det fascistiska, det radikala, det revolutionära, det västerländska och österländska, framtiden och det förflutna. Samtidigt drivs berättelsen framåt mot en oundviklig katastrof där någon måste offras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar