Trender och tendenser

Jag har funderat lite kring det här med tendenser och litteratur. Har fått för mig att den sannings-tendens eller trend som rådde för ett par år sedan har lagt sig en aning. Ni vet när det var mycket snack om "sanna historier", och det t.o.m. fanns en bokklubb med det namnet En sann historia. Det pratades över huvudtaget mycket om sanning och verklighet i litteraturen och vad sanningseffekten gjorde med läsningen. Många menade att de inte tyckte att boken var lika bra om de inte visste att den var sann... Det blev till exempel ett himla rabalder när det kom fram att James Freys bok Tusen små bitar inte var helt igenom sanningsenlig och att han då hade ljugit. Hu, hemska tanke en författare som har hittat på!
Så vad är nästa trend kan man undra? För en bibliotekarie är det intressant att se vad som lånas. Det är ju fortfarande mycket deckare som går. Något annat som har slagit mig är hur tv och media verkar har allt större genomslagskraft när det gäller vad folk vill läsa. Inte sällan får man som bibliotekarie frågan om en bok som de har hört om på tv Är författaren dessutom redan känd, som t.e.x. Thomas Bodström med Rymmaren, så visst är det den boken som efterfrågas.
Har kommit på mig själv med att de senaste böckerna jag har läst har handlat om relationer, främst kärleksrelationer. Läste precis ut Ur vulkanens mun av Helena von Zweigberk. Funderade lite kring om det är jag som dras till böcker med temat, vilket inte är helt tokigt tänkt, eller om det skulle kunna vara något i tiden. Just nu läser jag, och som verkar mycket lovande, Dagen efter av Lionel Shriver. Ni vet hon som skrev Vi måste prata om Kevin. Även här handlar det om en kärleksrelation med Slidingdoors-effekt. Innan dessa två böcker läste jag Kicki och Lasse, en farsliknande kärlekshistoria som inte riktigt föll mig i smaken. Ett mustigt språk men jag fick aldrig någon relation till karaktärerna. Vi i villa, som jag tidigare har skrivit om här på bloggen, var en satirisk historia om en man som är trött på sitt äktenskap och sitt tråkiga villaliv. Vet som sagt inte om detta är en tendens eller om det bara slumpar sig så, men även inom deckargenren sägs det handla mer och mer om relationer och hur poliskomissarierna har det privat. Tydligen är Camilla Läckbergs senaste deckare Sjöjungfrun ett exempel på detta. Trend eller ej, men vi får väl hoppas att det inte bara är de böcker som talats om på tv som läses. Det finns ju så mycket annat!