Det sämsta jag läst

Det här kan vara det värsta jag har läst på hela året, om inte längre, inom ungdomslitteraturen. Jag hade viss förhoppning på Blod & Choklad av Annette Curtis Klause, då jag hört gott om boken och att den, till skillnad från resten av senaste dark romance utgivningen för ungdomar, hade en flicka i huvudrollen som var den omänskliga. De flesta böckerna inom de senaste åren har ju annars varit flickor som har dragits till killar vilka visat sig vara farliga änglar, varulvar eller vampyrer. Här byts alltså rollerna om. 16-åriga Vivian tillhör flocken varulvar. Hennes pappa, flockledaren, har precis omkommit i en brand. Flocken har precis flyttat till ett nytt ställe och är splittrade och oense. Vivian vill gärna passa in och ha vänner. Hon vet att hon är annorlunda, starkare och av en annan sort men hon tycker att de andra egentligen borde beundra hennes styrka och kraft att kunna förvandlas. I synnerhet Aidan, killen hon blir kär i. Men allt går inte som hon har tänkt sig. Grundplåten är väl i och för sig duglig och det är även till fördel att det inte är lyckligt boken igenom, då den är rätt mörk. Och det finns nog en idé bakom alla utläggningar om hennes smäckra kropp och attraktiva yttre, att hennes fysiska nöjdhet gör henne stark som individ, men språkligt är den en katastrof.
Exempelvis: Medan hon beundrade benens smäckra kurvor, grep hon tag om sina höfter och lyfte upp kroppen i en båge. Eller: En svag bris smekte runt hennes skinkor, och hennes bröstvårtor hårdnade i det svala vinddraget från floden.
Texten för oundvikligen tankarna till en harlequin-roman uppblandad med chick litt. Boken verkar ändå gå hem hos ungdomarna och som sagt det är ju positivt med en tjej som tar för sig, däremot vet jag inte om slutet ändå tar ner en stor del av just detta positiva.