Bokåret 2010

Kultur i Väst Regionbiblioteket bjöd in till en heldag fredagen 3 december om årets böcker "Bokåret 2010 - Ett bokår som fylldes av Darling River, en del Spill, Idiot!, 50-talsnostalgi och Min kamp".

Förmiddagen ägnades åt barn-och ungdomslitteratur då Pia Huss, kulturjournalist, litteratur-och teaterkritiker i DN och Petter Lindgren, författare och litteraturkritiker i Aftonbladet samtalade om trender och tendenser. Det började märkligt med någon slags ursäkt över att inte ha läst böcker och en ursäkt för att som kritiker inte kunna uttala sig på grund av att inte ha hunnit med den enorma bokflod (1200 titlar/år). Vilket var synd, en ursäkt och lite halvtamt fladder vill man inte ha när man peppad sitter och väntar på allt tyckande, det är väl vad kritiker ska göra; tycka. Petter Lindgren kändes en aning oförberedd. Vissa saker tyckte jag inte stämde med bokbeskrivningarna och så saknade jag lite köttigare information. Men det fanns så klart mycket intressant som kom upp under timmarna. De hade valt rubriken "Nyskapare eller idel gamla bekanta?" Teman som talades/diskuterades var: likriktningen som kommer i och med att de stora förlagen (t.ex. giganten Rabén) inte ger utrymme för de små och udda förlagen (hade varit roligt att få några av dessa framlyfta). Att det är trist med att en massa bra barnboksförfattare kommer i skymundan då kända namn (som Schulmans Bajsfesten) toppar listorna. Att det är stor skillnad på vuxenförfattarskap (vuxenförfattare som ska skriva för barn) och barnboksförfattare, "Antingen skriver man för en målgrupp eller för att man vill berätta en historia" (Huss). Att litteraturens viktigaste uppgift är att genomleva olika äventyr, för att kunna mobilisera och anse att man kan överleva dem. Att manusen tvättas "Man får inte röka, dricka vin i Paris, låta barnen tro att de kan bli ensamma i världen, liksom i Ulf Nilssons bok När vi var ensamma i världen " (Huss). Att det också blir självcensurerande, eftersom det är bättre att censurera själv än att förlagen gör det sen. Att papporna också får vara människor, att föräldrarna överhuvudtaget får vara med mer i böckerna och vara människor med egna liv (många medelålders pappor som söker efter kärlek). "Tidigare har författaren varit allvetandes med föräldrar i hörnen som betett sig illa. Vuxenbilden har alltså fått utvecklas, nyanseras och synas" (Lindgren). Fjolårets trend med mammorna som var döda och ledsna verkar ha tonats ner. Lindgren menade att det stora temat för ungdomsböcker har varit kärlek, och att många böcker utspelar sig på skolan, och undrade om detta intresserar ungdomarna.
Så drogs en (lite skämtsam) slutsats att årets trend inom barn-och ungdomslitteraturen varit Syndaflod & Smörgåspålägg och Kärlek & Orange.

Under eftermiddagen diskuterades vuxenlitteraturåret av Annina Rabe, kulturjournalist och litteraturkritiker i SvD och Per Planhammar, författare och litteraturkritiker i GP. De hade valt "Barndomsskildringar och en del epik" som sin rubrik. Intressant och strukturerat, och Annina Rabe imponerar stort med vass tunga. Planhammar inledde med att Sverige har en bra brokig bokutgivning och att det finns en genusmedvetenhet. Att det är svårt att sammanfatta en trend utan att gå tillbaka några år i tiden, men att ett stort tema varit biografiska romaner, med ett sökande tillbaka till uppväxter. Att det varit ett år av litterära återkomster. Att det varit många kända namn som gett ut böcker (måste inte vara dåligt som t.ex. Jonas Karlsson, Mikael Nyqvist). Att boken har blivit mer en handelsvara (tidningens bokbilagor, bokprogram etc.) Att det handlar mer om böcker än om litteratur och att media styr mycket över vilka namn som får synas.

Att det varit flera barn som skrivit om sina föräldrar (CajsaStina Åkerström, Nils Claesson). Rabe tog upp gubbmemoarerna (Per Wästberg, Theodor Kallifatides, Torgny Lindgren) och efterlyste de kvinnliga memoarerna. Att den självbiografiska trenden håller i sig (En dåre fri, Död åt Karl Johan Nilsson). Att många av årets bästa pärlor (Katarina Kieri) inte fått någon uppmärksamhet utan getts till de stora redan hypade namnen (Maja Lundgren). Att den svenska serieromanen är kvinnornas fält (Åsa Grennvall, Loka Kanarp, Liv Strömquist).

I slutdiskussionen då alla deltog och även moderatorn UKON, Ulf Karl Olof Nilsson, diskuterades bland annat hypandet kring författarskapet. Att sökandet efter hypandet gör det extra svårt att hitta det speciella med 2010 års bokutgivning. Att skrivarkurserna leder till en likriktning, en slags attrapplitteratur. Att man hellre vill vara en författare än att skriva en historia och att hetsen över att bli uppmärksammad och ihågkommen tar över. "På samma sätt som man bara kan dö en gång, kan man även bara debutera en gång".

Att det är en svår överlevnad som litteraturkritiker när det skalas ner på tecken och litteraturen ska slåss på samma utrymme som all annan media. Rabe och Huss efterlyste fler kaxiga författarskap och fler kaxiga debutanter. Och det kan man väl hoppas på inför kommande bokår.


Läs mer från dagen hos Framsidan.