Franska Delphine de Vigan fångar mig direkt i denna nästan thrillerartade roman om mobbing på arbetsplatsen och olycklig kärlek. Vi får följa två personer parallellt, och scenen är storstaden Paris. Det är Mathilde som efter åtta år på samma företag, sakta men säkert blir utfryst av sin närmaste chef och slutligen av nästan alla på arbetsplasten. Hon går från att ha haft ett arbete och kollegor hon trivs med, till att ha infråntagits nästan alla arbetsuppgifter. Samtidigt möter vi Thibault, ambulerande akutläkare i Paris. Han suktar efter kvinnan han älskar, som allt mer avskärmar sig från honom. Hans möte med människor bestå mest av smärta och, likt honom själv, bär de alla på en längtan efter gemenskap.
Jag tycker porträttet av Mathilde är mest fängslande. Hur hon blir allt mer utesluten ur gruppen och och gemenskapen är hjärtskärande att läsa. Ångesten hon känner när hon går till jobbet flämtar fram i sidorna, och jag kan inte låta bli att fundera på hur man skulle ha tacklat det själv. Vi spenderar ju så mycket tid på våra arbetsplatser, och vad fruktansvärt det måste vara att inte trivas och inte få vara med. Som det ofta kan vara med mobbing, så börjar det hela successivt och Matilde förstår inte förrän efter ett tag vad som håller på att hända. Det är främst en person som sätter käppar i hjulet för henne och drar med sig den andra. Samtidigt börjar det gå upp för Mathilde vad som kan ha utlöst detta mardrömscenario.
Jag vet inte varför porträttet av Thibault inte fångar mig på samma sätt. Jag stör mig mest på att han är så mesig i förhållande till sin frånvarande flickvän. Det känns som det klassiska dilemmat när en älskar mer än den andre. Men här blir det så övertydligt och destruktiv. Det finns dock en hel del ljusglimtar. Hans möte med de ensamma patienterna är fina, särskilt det med den äldre damen som brister i gråt på frågan när hon var utanför dörren eller träffade någon sist. Då kommer den alienerande storstaden som ett tema fram. Hur storstadens anonymitet också gör oss ensamma och sårbara. Det glimtar även fram i scenerna i tunnelbanan. När Matilde en dag hjälper en kvinna som får en panikångestattack i trängseln, medan de andra passagerarn tittar bort. Den klaustrofobiska stämningen med överfulla vagnar där människor pressas in går att ta på. Mitt i allt detta korsar Thibault och Mathildes vägar på ett "Short cut-aktigt" sätt. Först kändes det krystat, men sen blev det ganska fint. Jag kunde inte släppa Underjordiska timmar på ett par timmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar