Under ytan kommer Upp till ytan

Jag tycker på nåt sätt "Under ytan" skulle vara en minst lika passande titel på Margaret Atwoods suggestiva roman, som kom i nyutgåva i år. För det är mycket som sker underifrån och inuti människorna. Outtalade känslor och obehagliga konflikter under ytan som kommer upp till ytan, så att säga. Moa har skrivit om boken här, och jag gillar också särskilt relationen mellan människorna.

Det handlar om en kvinna som återvänder till sitt barndomshem i kanadensiska urskogen, för att leta efter sin pappa som har försvunnit. Hon kommer till platsen med sin pojkvän och några vänner. Kollisionen mellan barndomens dåtid och nutiden med vännerna och pojkvännen blir allt större ju längre in i romanen man kommer. Jag kom själv att tänka på märkliga känslor som kan dyka upp när olika skeenden i ens liv möts, ungefär som när man tar med en ny vän till sin barndomsstad. Att man tvingas möta delar av sig själv som man kanske har lämnat eller inte vill kännas vid. Det är lite av detta som sker i boken. Sen är det också mötet mellan civilisation och natur, eller om man så vill mellan det vilda och det civiliserade. Hur huvudpersonen återfinner sig i sin barndomsmiljö och närheten till naturen, medans hennes vänner inte känner sig hemma där. Hon börjar känna avstånd till dem, och reta sig på dem. Sedan eskalerar skeendet och avståndet blir större. Jag håller med Moa här, om att jag gillade bokens första del bättre, innan allt börjar "spåra ur".

Det är ingen helt lättläst bok. Den är inte heller direkt svår, men den kräver eftertanke och passar bäst att läsa när man har gott om tid. Det som tillkommit i den nya versionen är förordet som är skrivet av Hanna Nordenhök. Här kan man hitta en del förklaringar, även om inte heller det är särskilt lättläst. Ibland kan jag tycka bättre om att läsa förordet efteråt, och istället dyka rätt in i historien. Och här passar det ju särskilt bra som liknelse att dyka under ytan, för att sedan komma upp till ytan. Sen gillar jag det stilrena och snygga omslaget också!