Bokcirkelträff och Om mödrar och moderländer

Idag är vår bokcirkel med i Metro! (se s 14 i nätupplagan).

Ida, Elin och Jenny, (Jennie och Elin B på andra sidan, och saknades gjorde Moa och Camilla).

Under senaste bokcirkelträffen (där Moa och Jennie härifrån ingår) så diskuterade vi Jamaica Kincaids bok Annie John. Vi var alla lite betagna och sugna på att läsa mer av författaren. Annie John är en delvis självbiografisk historia, som getts ut på nytt av Tranan, och som handlar om en flickas uppväxt på ön Antigua. Läs mer om boken och vad vi tyckte på Elin B:s blogg Besattheten.

Utgåvan från 2010 och från 1986. Den senare utgåvan var skälet till att jag valde boken från början, den var så lockande, medan det senare signalerar något helt annat, för mig förde den tankarna till Rötter eller någon annan sydstatshistoria. Detta fick oss att börja diskutera hur skickligt Kincaid beskriver huvudpersonerna utan att riktigt beskriva dem. Hur intressant det är med böcker där man inte förrän långt in i historien får veta ålder och identitet.

Andra omslag till boken.

När jag läste den här boken så hade jag precis läst ut Maryse Condés senaste bok Desirada och tyckte att de påminde om varandra. Condé är en av mina favoritförfattare och jag är mycket stolt över mitt signerade exemplar av hennes Färden genom mangroven i bokhyllan. I Desirada (1997) skildras tre generationers kvinnor; två mödrar och en dotter; eller två oförmögna mödrar och en dotter som söker sin identitet genom sin mor och mormor. Kolonialisering, arv och miljö, ofrivillig kärlek och bittra tystnader, allt i en prunkande och sinnesretande språkdräkt som andas moderslandet Guadeloupe. Historien rör sig runt Marie-Noëlle och hennes sökande på svar efter sin kärlekslösa mamma och sin namnlöse far. 10 år gammal tvingas hon att lämna sin älskade fostermamma Ranélise och den karibiska födelseön då hon blir efterskickad till förortens Paris och sin biologiska mamma Reynalda. Modern, som bara var femton år gammal och hittades av Ranélise då hon försökt dränka sig, har inte hört av sig sedan hon lämnat ön för att skapa sig ett nytt liv med en ny familj och det nya livet blir kärlekslöst bland betonghusen. Men det är som sagt inte enbart en historia om en moders oförmåga att älska sitt barn utan också en historia om skuld, frånvaro, identitetssökande och rotlöshet, sanningars subjektivitet och dess konsekvenser. Stort helt enkelt.

Tycker detta var så fint sagt om Maryse, hittat på en diskussionsblogg: "There is no one in this world of whom African and people of African descent can be more proud of than Maryse Condé. She is, for us, life, literature, text, context, excellence, spirit, history, and personhood."