Omläsning - Upp till ytan

Jag läser sällan om böcker faktiskt. Det känns som en oerhörd lyx att om igen öppna den där boken man tyckte så mycket om och det är inte ofta jag unnar mig den. Men nu är jag mammaledig och har lämnat bibliotekarieambitionerna att läsa nytt och aktuellt bakom mig för tillfället. I stället lustläser jag det jag kommer över. Som till exempel en massa postapokalypser och dystopier. Och så hade jag tänkt göra omläsningar av de där böckerna jag alltid säger att jag gillar så mycket, men som det var länge sedan jag läste.

Först ut var Margaret Atwood med Upp till ytan. Det handlar om en ung kvinna som närmar sig trettio, med ett kraschat äktenskap och ett förlorat barn bakom sig (att det handlar om en påtvingad abort tycker jag står klart den här gången men har inget minne av från första gången jag läste romanen). Hennes pappa har försvunnit och hon åker tillsammans med pojkvännen och ett annat par tillbaka till sitt barndomshem för att söka efter fadern. Hon växte upp på en ö i en naturskön del av Cannada, man måste paddla dit och bunkra upp med mat. Vännerna tycker det är exotiskt och pittoreskt, själv känner hon hur hon långsamt återvänder till sina rötter, till naturen.

Romanen skildrar ett sammanbrott: ett uppbrott från civilisationen, återgång till naturen och det primitiva språket som finns inne i kroppen. Samtidigt brakar relationerna mellan karaktärerna samman och blottar mänskliga svagheter och tillkortakommanden.

Nu när jag läser om romanen så tycker jag bäst om första delen; skildringen av hur huvudpersonen återvänder, relationen till hennes vänner som från början avslöjas vara en mycket ytlig bekantskap, förhållandet till Joe, bristen på kärlek och starka känslor och återblickarna, minnena som rörs upp av återkomsten. Minst tycker jag om sista delen där galenskapen bryter ut, språket huggs sönder och isoleringen från yttervärlden blir total. Vid förra läsningen tror jag det var tvärtom.

Jag gillar Atwood som bäst när hon är milt ironisk och när hon beskriver det vardagliga utanförskapet hos sina hjältinnor: känslan av att inte nå ända fram till sina medmänniskor, att ha anpassat sig och försökt göra detta tills man förlorat sig själv och inte når fram varken till sig själv eller till andra.