Det påminner om...

...Jonathan Safran Foer, i alla fall språket, och särskilt avsnitten där Astrid, trettonåriga dottern, berättar. Och även till viss del i den lekfulla formen. Till exempel tar pappans berättelse formen av sonetter när han blir kär. Och då associerar jag lite till Extremt högt och otroligt nära som ju leker med formen men på ett mycket mer uttalat och tydligt sätt. Också Astrid påminner om berättaren i Safran Foers bok, den där brådmogna resonerande, lillgamla rösten. Men nu handlar det alltså om Ali Smiths roman Jag är allt du drömt. Och den är riktigt, riktigt bra. Jag uppslukas totalt av formen med de olika berättarperspektiven och synvinklarna. Och språket som följer med karaktärerna och ändras när de berättar. Och förstås själva berättelsen som är fantastisk och fantasieggande: En familj hyr ett sommarhus. En dag knackar en kvinna på dörren och kommer in i familjens liv. Ingen kommer på tanken att fråga vem hon är utan all förmodar att hon har något att göra med någon annan i familjen. Och alla blir betagna och förälskade på olika sätt. Utan att någon riktigt vet hur det gått till så får kvinnan en central plats i familjens liv och hon förändrar dem alla för alltid. En mäktig och underbar bok! Läs läs läs!