2010-talets ungdomslitteratur: skönheten och odjuret

2010-talets unga flickor i litteraturen verkar liksom modevärlden vara influerade av Sandy i Grease; de faller för det manliga farliga och lockas av det otyglade (de behöver dock inte vara lika oskuldsfulla och pryda i början av historien). Historien om skönheten och odjuret går alltså på repeat i Twilightböckerna, Frost och senast lästa Fallen ängel. Jag gillar Den Stora Sagan med den ouppnåeliga kärleken á la Jane Austen, Mary Shelleys monstergotiska romantik och magisk realism i lightvariant, men varför måste temat vara att de dugliga flickorna faller hejdlöst för maskulina monster som de ska vända om? Visst, de må vara starka flickor vi talar om: moderniserade och självständiga, men då är det främst skildrat genom att de bryter normen genom att inte vara skönhets- och utseendefixerade samt gör uppbrott genom att ljuga och bryta mot sina familjer för att få sin vilja om kärlek igenom. Som ungdomsläsare slukar jag dessa böcker men som vuxenläsare tycker jag att det blir rätt patetiskt efter ett tag att det manliga våldet och de blodtörstande djuriska bestarna ursäktas genom den stora åtrån (liksom Jacobs varulvsvän som förstört flickvännens ansikte samt både Patchs och Edwards lust att döda sina älskade). Och vad är det frågan om, på riktigt, att killarna vill mörda sina kärlekar, att flickorna måste vara på sin vakt och läsa av när den andra pendlar mellan att vilja döda eller älska en? Eller är jag bara paranoid och övertolkande? Grease slutar ju som bekant med att den fina flickan blir rocklädersfarlig och buspojken blir en svärmorsdröm. Är det även kontentan av dessa böcker? Pojkarnas roll i de tre nämnda böckerna handlar alla om att de är instängda och förevigade i något ofrivilligt otyglat, där de djuriska impulserna är självföraktade och att de med hjälp av kärleken (och med flickornas uppmuntran och accepterande av det avvikande) hittar en balansgång. Kanske allt bara handlar om deprimerade missförstådda unga män som finner kärlek och genom den äntligen blir kapabla varelser (vilket i sig är rätt trist och förlegat)? Eller så handlar allt om att acceptera just det avvikande och defekta, som i en slags härlig gränsöverskridande global rörelse där alla får plats?

Twilight-böckerna har redan diskuterats här och Frost har jag bloggat om här. Senast lästa Fallen ängel av debutanten Becca Fitzpatrick faller också inom den gotiska romantikgenren, där de stora känslorna dånar. Nora, som bor ensam med sin mamma efter hennes pappas död (ett tema som antagligen tas upp i uppföljaren Crescendo som kommer i USA i november), dras alltmer till Patch, den mystiska nye klasskamraten. Patch är ondsint, farlig och nedlåtande men attraktionen övertar Noras bättre vetande och leder till en omöjlig kärlek och en saga om gott och ont. Som baksidestexten säger: "Nora måste välja; ge upp sitt motstånd och bli hans eller fly så långt bort det bara går." Javisst är det lättslukat och spännande. Persongalleriet känns dock lite obearbetat och inte alltid så trovärdiga. Det blir lite mycket ibland, eller så är det bara min irritation av ovannämnda som tar över.

Läs mer om böckerna på Becca Fitzpatricks hemsida.