Ingen höjdare till film kanske, men spännande att få veta mer om Francoise Sagan. Och så är det ju en väldigt snygg film: kläderna, bilarna, frisyrerna, lägenheterna...Men vilken jobbig liten människa hon verkade vara, Sagan! Så totalt självupptagen, barnslig och bortskämd. Inte så konstigt kanske när man blir miljonär så ung. Men med tanke på den underbara debutromanen Bonjour tristesse som handlar om det liv som hon sedan lever resten av sitt liv så måste hon helt enkelt ha varit sådan från början.
Och så osäker! När hon får minsta kritik istället för allt fjäskande från snyltande köpta "vänner" så blir hon sur och tjurig.
Väldigt intressant är ju också förhållandet till sonen som man inte alls förstår varför hon skaffar. Vill hon verkligen ha ett barn eller söker hon en förlängning av sig själv? För hon verkar ju bli besviken på sonen och vill inte ha kontakt med honom, inte ens på dödsbädden (filmen skildrar den här relationen väldigt dåligt och knapphändigt). Jag läste en artikel i DN för några veckor sedan om Doris Lessings självbiografi (måste läsa!!) som bland annat handlade om att hon lämnar sina barn för att i stället bo ensam och skriva. Att det inte fanns något val för henne om hon ville behålla sitt förstånd och orka leva sitt eget liv. Men för Sagan var det ju inte riktigt på det sättet. Hon hade sitt eget liv och sin frihet men hon verkade inte kunna sluta söka efter nya människor som skulle göra henne lycklig. Kanske var barnet också ett sådant försök som misslyckades?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar