Boken med titeln jag alltid säger fel på (Jag ska bara hämta en sak, Jag ska bara gå ut i köket, Jag ska bara gå en sväng och fixa osv...), Jag ska bara fixa en grej i köket av Moa Herngren visade sig vara riktigt drabbande och omskakande läsning. Boken handlar om alkoholmissbruk. 35-åriga Ingrid har nyss blivit chef på förskolan Stora grävlingen. Hon är också relativt nyskild och har huvudansvaret för 7-åriga dottern Juni. Juni som är hennes allt och lite till. Efter den vita katten då kanske. Vita katten, hennes allra bästa vän, som alltid finns där och tröstar. Som ger den där sköna avslappnande känslan. Som bäddar in Ingrid i bomull. Långt bort från krav och från kollegornas vassa blickar. Ingrid känner sig osäker i rollen som chef. Hon var ju en av de andra kollegorna, de som hon nu ska bossa över. Värst är det med Gunnel som kör med Ingrid, och Ingrid kan inte säga ifrån. Ingrid vet också att Gunnel skulle egentligen gärna velat vara chef. När hon har haft en sån där jobbig dag med kollegorna är hon faktiskt värd ett, kanske två, eller ja absolut högst tre glas vin. Vinet heter Gato blanco, den vita katten. Vinet är som en mjuk katt som tröstar Ingrid. Så fort hon känner det rinna nerför strupen blir hon lugn. Ångesten ger vika.
Detta är en oerhört bra beskrivning av hur ett alkoholmissbruk kan uppstå, skulle jag kunna tänka mig. Hur lätt det är att börja dricka lite för mycket vin. Att ha en bag-in-box hemma det är väl inte så farligt? Om man får gäster till exempel? Men Ingrid får inte så många gäster. Hon dricker vinet själv. Medan Juni får läsk, kanske lite extra mycket läsk, och får bestämma maten och godiset, då är ju Ingrid en snäll mamma. Då gör det kanske inte så mycket att hon dricker några extra glas vin. Det är ju ändå helg. Moa Herngren bygger skickligt upp bilden av missbruket som accelererar och hur det tar över allt mer. Alla lögner och alla svek.
En annan intressant dimension, som gör detta till ett djupare porträtt och varför boken behöver sina 350 sidor, är mor-dotter relationerna. Både relationen mellan Ingrid och Juni, och mellan Ingrid och hennes mamma. Juni som vill tillbringa allt mer tid med sin pappa istället för Ingrid. Juni som tycker att mamma är så konstig och frånvarande ibland, hon lyssnar inte, och sen somnar hon... Men framförallt beskrivs relationen mellan Ingrid och hennes mamma på ett drabbande sätt. Ingrids mamma har nämligen också alkoholproblem, något som familjen aldrig har låtsats om. Ingrid har ofta fått ta hand om mamma. Fast hon inte mår bra av det, och fast hon inte vill. Ingrid gör överhuvudtaget många saker som hon inte vill. För hon kan inte säga ifrån. Det är också detta som är lite av bokens kärna.
Jag tycker verkligen om Moa Herngrens sätt att skriva. Boken griper tag och man kommer väldigt nära personerna. Man kan också tänka sig in i hur lätt det skulle kunna vara att hamna där själv. Speciellt i ett samhälle där alkoholen har en så tydlig social roll. Man behöver inte ligga på en parkbänk för att vara alkis. Man kan vara chef för en förskola och alltid ha en bag-in-box beredd i skafferiet. En räddare i nöden. Jag läser gärna mer av Moa Hengren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar