Bästa filmer 2010- Modersrollen, barn och fantasi

2010 var ett hyfsat bra filmår, men med några få riktiga höjdare. Det som förenar flera av dem är starka kvinnoporträtt av duktiga skådisar. Jag har också på känn att en del som jag inte har hunnit se skulle platsa här. En av dem är Svinalängorna, som har fått strålande kritik både här hemma och utomlands. Och det är ju verkligen Noomi Rapace år i år. Men den filmen får jag återkomma till.

Det vita bandet av Michael Haneke

Den första filmen vi såg i höstens filmklubb, som jag är med i. Vi var alla helt knockade efteråt, och det har varit svårt att toppa den. Jag minns att jag satt i samma ställning i 40 minuter innan jag insåg att jag började få kramp i benet. Tät var ordet jag använde och det är detsamma när jag nu tänker tillbaka. I svartvitt skildras en by i 1800-talets Tyskland, där hemska händelser gör alla misstänkta, inte minst barnen... Men vem var det egentligen?

Fish tank av Andrea Arnold

Engelsk socialrealism är ofta bra, men kan ha en tendens att bli för mycket. Men inte här. Hiphop-musiken och ungdomsporträttet av flickan Mia, mästerligt spelat av nybörjarskådisen Katie Jarvis, för filmen till en annan dimension. Även om vissa bitar är lite feministiskt tvivelaktiga, så är det på det hela en riktig pärla till film, där slutscenen med Nas Life's a bitch, dröjer sig kvar lääänge efteråt.

Miss Kicki av Håkan Liu

Pernilla August imponerar i en rollen som opålitlig mamma, en roll vi inte är vana att se henne i. Men hon briljerar verkligen som instabila och halvalkade mamman Kicki som försöker återknyta kontakt med sin 16-årige son som vuxit upp hos mormor. Smärtsamt att se det typiska beteendet hos barn som alltid hoppas och försvarar sina frånvarande föräldrar. Men resan till Taiwan blir något av en vändpunkt för dem båda.

Engelen av Margret Olin

Jag trodde aldrig tårarna skulle sluta strömma i slutet av denna, minst sagt gripande film på Göteborgs filmfestival. Men låt inte det avskräcka er, det är inget slisksorgligt eller elände för eländets skull över den här. Margret Olin har bara lyckats göra en kolossalt stark film om drogmissbruk, och valet att lämna bort sitt barn med hopp om att det ska få ett bättre liv. Filmen bygger på regissörens väns erfarenheter av detta dilemma. Riktigt fina skådespelarinsatser av Maria Bonnevie i huvudrollen och Gunilla Röör som hennes mamma.

Till vildingarnas land av Spike Jonze

Jag var aningens tveksam till den här filmen, eftersom jag tyckte den flörtade för mycket med vuxenpubliken. Den bygger ju ändå på en barnbok. Jag har också träffat på flera barn, som sagt att boken är bra men filmen var konstig... Men bortsett från det var det en riktigt fin film. Snyggt gjord, bra musik och vackra scener. Både filosofisk och tänkvärd om barndom och fantasi.