Med rödstrimmiga kinder och tunga ben stapplar jag och en väninna ut från biosalongen på Bergakungen. Det känns tungt, men det känns bra. Det känns som att det inte kunde berättas på ett annat sätt, än det vi just såg. Vi såg Margret Olins nya film Engelen.
När jag läste om filmen innan, tänkte jag först orkar man? Orkar man se någon sån där ångest-film. Men så var jag ändå lockad, mycket tack vare att jag har hört så mycket bra om Margret Olins tidigare film Kroppen min. Valet av skådespelare lockade också. Länge sen man såg fenomenala Gunilla Röhr, och roligt att se ljuva Maria Bonnevie i en sån här roll.
Sen lockade temat om moderskap. Kan man ge upp sitt barn? Eller kan ge upp också vara att ge? Att inse att man faktiskt inte orkar, att någon annan kan göra det bättre? Moderskapet är själva kärnan i filmen. Huvudpersonen Leas pappa dör när hon är liten. Lea växer upp med sin mamma, och de blir ensamma efter att pappan dör. Men det varar inte länge, för Leas mamma är en kvinna som inte kan vara ensam. Ole, hennes gamla ungdomskärlek dyker upp. Och därmed är lugnet slut. Kontakten mellan Lea och hennes mamma suddas ut. Ole dricker och slår mamman. Ole är som ett barn och måste tas om hand. Mamman tar mer hand om honom, än hon tar hand om sitt eget barn. "Den dagen mamma valde Ole framför mig, blev hon en främling", tänker Lea.
Ingen ser Lea eller hur hon känner. Hon känns så bottenlöst ensam. Leas berättarröst förklarar, "att det var något med mamma som jag aldrig kunde förstå, hon hade en hemlighet". Det är detta något som kommer emellan mamma och Lea. När Lea behöver henne som mest finns hon inte där. Då finns ingen där. Lea söker tröst i alkohol och killar för att fylla hålet. Hålet av ensamhet och tomhet. Så träffar hon Martin och de får ett barn, Sonja. Livet ler lite igen. Ett tag är de lyckliga. Men hålet i Lea går inte att fylla. Inte förrän den dag då hon tar heroin för första gången. Det slutar med att hon adopterar bort sitt barn. Lea säger till sin mamma, "jag ser att hon är rädd, jag vill inte att hon växer upp och är rädd". Hon talar av egen erfarenhet.
Tillägas bör att filmen bygger på en sann historia. En historia som skulle berättats dokumentärt, men där Olin valde spelfilmens form. Delvis för att skydda sin vän Pia. Hon hade lovat Pia att göra filmen som en förklaring till Pias dotter om varför hon blev bortlämnad. På många sätt känns det som ett klokt val. Särskilt genom perspektivet av Leas egen barndom. Hon ville ge sitt eget barn en bättre chans.
Det här är ingen dussinfilm i eländesklassen med effektsökeri i fokus. Visst det är eländigt och vidrigt. Men det är äkta. Det känns på riktigt. Mycket tack vare den fina regin, fotot och underbara skådespelarinsatser. Fint att se Bonnevie visa upp hela sitt starka register. En kvinna som lätt skulle kunna hamna i snyggfacket, men som här visar att hon har så mycket mer att ge.
Filmen väckte otroligt många känslor och tankar kring moderskap, kvinnor och relationer. Relationen mellan en kvinna och man, i förhållande till sitt barn. Vad händer när en man och en kvinna älskar varandra för mycket? "Det finns kanske inte alltid plats för ett barn?", funderar Lea. Efter filmen var jag helt slut. Man hade pendlat mellan ledsen, arg, förtvivlad och uppgiven. Men till sist kändes det ändå hoppfullt. Margret Olin fanns på plats så att vi i publiken kunde ställa frågor. Det var många som stannade kvar. Det kändes skönt att ha den stunden till eftertanke. Ibland kan man ångra att man ser vissa filmer som är hemska. Det gör jag inte med Engelen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar