Jag misstänker att det var många i publiken som inte riktigt förstod sig på den här filmen: Ricky av franska regissören Francois Ozon. Fler än tanten bakom mig som sa det själv alltså. Och väldigt många skrattade väldigt högt lite för ofta skulle jag vilja påstå: ett tecken på att man inte riktigt vet hur man ska reagera? Jag har min egen tolkning, kanske (troligtvis) färgad av min graviditet.Först kort om handlingen: En ensamstående fabriksarbetande mamma, Katie, blir handlöst förälskad i Paco som börjar arbeta på samma fabrik. De blir med barn och flyttar ihop, alltmedan Katies dotter hamnar mer och mer vid sidan av. Så föds lille Ricky, som visar sig vara ett krävande barn. Och genast börjar sprickor visa sig i förhållandet mellan Katie och Paco. När Katie hittar röda svullnader på Rickys rygg och anklagar Paco för misshandel så är separationen ett faktum. Det är nu de fantastiska inslagen i filmen börjar: De röda svullnaderna på Rickys rygg visar sig vara vingar. Mor och dotter får stora besvär att sköta om det lilla barnet som ständigt vill flyga sin väg, och samtidigt måste de försöka hålla Rickys speciella egenskaper hemliga för pressen.
Jag tror det handlar om att få ett annorlunda barn eller att förlora ett litet barn, och om sorgearbetet som måste följa. Mot slutet finns en jättevacker scen där Katie försonas med sitt bevingade barn och ber honom om förlåtelse för att hon släppt taget och låtit honom flyga iväg. Därefter kan hon återvända till sin dotter och till Paco som kommit tillbaka, och i den allra sista scenen ser vi att hon är gravid igen. Man måste smälta faktumet att bebisen har små kycklingvingar och faktiskt så småningom flyger omkring, för att kunna ta till sig den här filmen. Jag var personligen väldigt berörd när jag gick ut ur biosalongen.
4 kommentarer:
Det där med en skrattande biopublik: när jag var på Fish child, så skrattade ju publiken i masshysteri åt en liten hund (som inte alls var rolig), liksom en kollektiv skrattsuck mitt i allt elände. I går tittade jag på Precious, och hela publiken skrattade smått hysteriskt, på gräns till absurdism under filmen. Alltså inte till eländet utan till vissa karaktärer, liksom åt den jamaicanska bruden i klassen (som inte alls var roligt egentligen, (beroende på hur man ser den). Precious är ju en fruktansvärt tung film (jag skrattade inte en enda gång) vilket gör att alla tusendelsdetaljer som lutar åt det roliga blir små ventiler att skratta i.
Många filmer iaf om mödraskapet, eller om det bristande mödraskapet, nu (Precious, Engelen, Applause m.fl.) Det var ju ett tema som lyste igenom i ungdomslitteraturen förra året: trasiga & svikande mammor. Är det filmens tur nu? Eller är det bara en fortgående trend?
Intressant, jag tyckte också att folk skrattade omotiverat mycket så fort det fanns en chans. Det märktes speciellt tydligt i de tyngre filmerna, eller på Draken som är så stor.
Jennie, vilka ungdomsböcker tänker du på med bristande moderskap? Skulle vara intressant om det går att se en "trend", som du säger. Kanske det är mammornas tur, efter alla pappa-böcker?
Ja, eller mammorna var innan papporna (om du tänker på Karlstad... och Mig äger ingen-böckerna). Titeln för SBI:s trendspaning 2008 hette "Smarta barn och vilsna vuxna". De enda jag kommer på just nu är Oates "Efter kraschen...." och Anderberg-Strollos "Bryta om", det fanns fler titlar. Diskussionen då (som den nog alltid gör) handlade om att det svider extra när mammorna sviker, det är liksom det absoluta sveket; att en mamma inte klarar av att vara en mamma. Tycker det är tydligt även när man pratar om dagsaktuella relationer där mamman exempelvis valt att jobba på annan ort eller liknande, att det möts med så pass mkt större skeptism och anklagande än när papporna lämnar (eftersom de ju samhälleligt alltid gjort det i större utsträckning). Men det är nog ett tema som tas upp alltmer och inte taburiseras lika mkt, eller?
Hmm, jag vet inte... Man kan ju hoppas på en förändring. Kanske är det en generationsfråga. En killkompis som är pappaledig och var ute och gick fick frågan "var är mamman" eller nåt liknande... Men det var av en äldre man. Samtidigt tror jag att det fortfarande mer tabu när en mamma missköter sig eller inte tar hand om barnet på ett bra sätt.
Skicka en kommentar