Filmer över två timmar brukar ofta bli lite sega. Det finns liksom sega partier när man sneglar lite på klockan och suckar. Byter ställning, får myrkryp i benen och träsmak. Men inte med Det vita bandet. Kom på mig själv med att ha suttit i exakt samma ställning den första timmen. Först då märkte jag att benet hade somnat. Kommer inte på något annat ord än tät, att beskriva Michael Hanekes senaste film på. Den är spännande på ett nästan thrillerartat sätt. Handlingen är i korthet, en protestantisk by i norra Tyskland i början av 1900-talet och om människorna i byn. Här figurerar baronen, läkaren och prästen som frontfigurer i ett tydligt patriarkaliskt bondesamhälle. Barnen spelar en central roll. Plötsligt börjar märkliga olyckor inträffa, vilket utvecklas till en slags kollektiv bestraffning. Vem ligger bakom?
Ja det här är verkligen en upplevelse på många plan. Filmen är svart-vit, men det passar bra och fotot är verkligen utöver det vanliga. Varje scen är väldigt intensiv och här lämnas inget åt slumpen. Något annat som är slående är skådespelarna, och då särskilt barnen. De ledsna och sorgsna barnen. För här gäller en sträng uppfostran, där barnen hålls särskilt hårt under puberteten. Sexualitet är strängt förbjudet att ens tänka på. Prästen styr sina barn med hjärnhand och de får bära det vita bandet för att påminnas om oskuld och renhet. Detta är bara en av faktorerna som skapar oerhörda spänningar i byn.
I den filmklubb jag är med i, var i princip alla överens om att det var en suverän film. Vi har en betygsskala 1-10 och den fick en klar 8. Vi tyckte att den handlade om kollektiv skuld, arvssynd, feodalism, och byn som ett kollektiv. Drabbande och helgjuten var andra ord som nämndes. Själv tyckte jag att prästen påminde om Jan Malmsjös figur i Fanny och Alexander. Men den stora frågan är förstås; vem var det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar