Det är mörkt och smutsigt, instängt och infekterat. Dolores, eller Lo som hon kallas, är hämtad från Nabokovs Lolita. Hon växer aldrig upp, blir aldrig mer än en flicka som törstar efter ömhet och kärlek och som ständigt letar efter den förlorade modern. Men hon är heller aldrig barn, hon är hondjuret, flickan med kvinnans kropp och kvinnan med flickans kropp. Hon tar emot sina "bröder" vid Darling River medan fadern väntar strax intill med Jaguaren som de färdas i natt efter natt, och hon kallar det kärlek och trygghet, den enda hon känner till. Sara Stridsberg är en mästare på att skildra dessa "skisser av kvinnor". Snyggast i den här romanen är avsnitten om den stackars tillfångatagna apan, inburad av en forskare som åtrår henne och som både hotar, straffar och belönar henne för att få henne att bli den flicka han drömmer om. Mot slutet av boken förstår man att buren med apan symboliserar flickan i sin uniform, klänningen. Hon får aldrig åldras och växa upp, hon ska vara instängd, hjälplös i behov av räddning, oskuldsfull och ren.
Det är en roman som får mig att äcklas och må illa, samtidigt som språket är mycket vackert. Men den lämnar mig illa berörd med bilden av Lo, apan, flickan som inte får växa upp, i huvudet.
2 kommentarer:
Nu har jag också läst och vet inte vad jag ska tycka eller säga mer än att det är.. fantastiskt, obehagligt, äckligt och rått och bara så bra så man ryser. Det kommer bli svårt att få ihop ett inlägg om den, du har lyckats bra tycker jag. Trots att den är uppbyggd med olika fragment och bitar som syftar kors och tvärs genom boken på varandra så tyckte jag faktiskt att det här var en ganska lättläst bok. Texten suger in en och Los upplevelser är så enkelt beskrivna på något sätt.
Det var verkligen svårt att skriva ett inlägg om den här romanen! Så speciell... Och en väldigt speciell läsupplevelse, som alltid med Stridsberg. Har du läst Drömfakulteten? Också fantastiskt bra och med samma suggestiva vackra äckel... ;)
Skicka en kommentar