Bok-och Biblioteksmässan 2010

Jag lyckades faktiskt nästan hålla mitt schema, men istället så uteblev näst intill helt mingeldelen, första våningens bokgytter, spontana stop i montrar (vilket var synd), häng på internationella torget, kaffeöverkonsumtion och boksignering. Jag höll mig på seminarierna och de slukar tid. Överlag tycker jag att de flesta gör ett misstag och bjuder in för många att delta under dessa ändå korta 45 minuter, blir mest hattigt och ytligt.

Först ut var The Daring Library, en anspelning på Malmö stadsbiblioteks omdiskuterade strategi The Darling Library. Göran Greider, Annina Rabe och Lena Lundgren (en av grundarna till BiS) försökte reda ut varför det är så tyst på biblioteken och hur ett bibliotek kan vara modigt. Lokalen var sprängfylld av bibliotekarier och vi hade nog alla hoppats på lite mer. Det blev rätt lamt. Rabe tyckte att biblioteken skulle sluta be om ursäkt för att de har böcker och Greider tyckte att biblioteken skulle avspegla sin omgivning (vilket bibliotek gör inte det?) och att biblioteken skulle samverka med olika rörelser (vilket bibliotek gör inte det?). Allt slutade med att Elsebeth Tank själv tog mikrofonen och sa att det var oförskämt att bygga ett seminarium utifrån en missförstådd rubrik på deras vision. Sen kommenterade en annan bibliotekarie att det är synd att biblioteksfrågor oftast diskuteras av personer utifrån och inte av biblioteksinsatta. Rätt märkligt slut. Greider, som jag brukar ha bra åsikter, förstod jag heller inte riktigt varför han var utvald att diskutera. Han verkade mest nöjd med tystnad och småmyset på biblioteken.

Oratur - vad är det? I diskussionen om det muntliga berättandet deltog Helon Habila, Biyi Bandele (Nigeria), Shailja Patel (Kenya), Lessego Rampolokeng (Sydafrika) och Leif Lorentzon (doktor i afrikansk litteraturvetenskap). Lorentzon konstaterade rätt snabbt att deltagarna var obekväma i frågeställningen och fick medhåll. De menade att de alla var textbaserade författare, att Afrika har en lång tradition av skrift och språk och att man som afrikansk författare får bära på ett ok av muntlig tradition ur västerländska ögon. Jag blev blixtkär i Shailja Patel som sa så kloka saker. På en publikfråga om kvinnor respektive mäns berättande för barn svarade hon:
"Women tells the stories. Men documents them and gets paid for it". Jag skulle gärna lyssna mer på hennes åsikter och hennes helt fantastiska dialekt.

Det här var faktisk ett rent bedrövligt seminarium, tyvärr, för det här var skälet till att vilja ha ett seminariekort. Ofokuserat och oplanerat av Joanna Rubin Dranger, vilket ledde till att vi under Seriernas segertåg bara fick en presentation av deltagarna, Elieshi Lema (Tanzania), Dominique Mwankumi (Kongo-Kinshasa), Eyoum Ngangué (Kamerun) och Zapiro (Sydafrika) och det blev inte ens en enda ynka fråga. Plus att Lema bara hann halvvägs genom sin presentation. De stora frågeställningarna om de afrikanska seriernas, satirernas och grafiska romanernas frammarsch och hur de förhåller sig till samhället och dess möjliga förstärkning av ungas läsvanor förblev oställda. Fast det kanske var helt fel rubrik och sammanfattning. Det kan vara rätt missvisande ibland dessa seminarietexter.

Sen hastade jag iväg till vår Värsta Boken-utdelning. Böckerna sa slurp och försvann på en halvtimma. Killen blev lite ledsen först att det bara var en bok men verkade sen helt lyrisk ändå. Min kollega Daniella och jag motade bort de som var över 25 år.

Sista seminariet, och egentligen var jag nog för trött för att kunna ta in mer information, men jag tyckte att det lät mycket spännande med Afrika- ett spektrum av verkligheter med Naruddin Farah (Somalisk författare), Richard Dowden (chef för Royal African Society), Unity Dow (Botswansk deckarförfattare), Anders Wejryd (ärkebiskop) och Marika Griehsel (Afrikakorrespondent). Jag har inga anteckningar härifrån, vet inte riktigt vad som sades egentligen. Allt jag har är en självklarhet nedtecknad: Afrika har ingen ekonomisk makt och räknas därför inte med i samfundet. Att västvärlden har en mörk och smal syn på Afrika och att journalistiken bidrar till detta. På slutet pratade de om FN:s stora satsning på minskad mödradödlighet. På frågan om att ge en positiv bild vet jag inte riktigt om de lyckades. Här var det också för många som skulle hinna lyssnas på. Dow nämnde att hon träffat personer som inte vågat åka till Afrika för att de är rädda, skämdes lite då men det var precis så jag kände när jag var på väg till Tanzania, en stor ogrundad nervositet, och självklart stämde inga av mina föreställningar. Bilden är riktigt intressant att studera och ger perspektiv på ens världsbild och det är rätt märkligt vilken bild vi bär med oss av detta gigantiska spektrum av världar på en kontinent. Här var någon som fick med sig mer än vad jag fick.

Rusade igenom folkhavet på första plan, eftersom jag insåg att jag inte satt min fot där på hela dagen. Knuffade mig fram och kryssade hastigt mellan bokmontrar, författarsamtal, en matta av oljudsnivå, förlagsfolk och boktravar. Och allt kändes just så där suddigt.

Serierna hade fått en större plats i år och det bjöds på livemålning, samtal, prisutdelningar, workshops och (som bilden visar) seriebattle mellan Malmö & Gävles serieskolor med Yvette Gustafsson & Fanny M. Bystedt som konferencierer. Heja serier!

Här kan du kika på min vän saras bilder på P3 kulturs kulturkonsumtionsbloggen från Bok-och Biblioteksmässan.

Nästa års tema är Tyskland. Det är, liksom fjolårets tema Spanien, lite mer övergripbart än Afrikas 54 länderna som samsades i år, och kritiken har hörts från olika håll över att bunta ihop en hel kontinent. Hoppas på mer afrikanskt tema, land-eller regionvis framöver.