Huvudpersonerna i Hanna Wallstens nya roman I hennes våld är barndomskärlekarna Felicia och Malin samt deras respektive. Felicia och Malin har inte hörts av på 15 år då Felicia valde bort Malin och istället blev ihop med Christian.
Felica lever nu tillsammans med läkaren Ingeborg som har all makt i världen, särskilt över Felicia som hon misshandlar både psykiskt och fysiskt.
Malin bor kvar i sina föräldrars hus och jobbade som lärare tills hennes skola lades ner och hon blev degraderad till Fritidsfröken. Hon lever tillsammans med den yngre Mia som står inför ett vägval hon inte riktigt ser själv, stanna i tryggheten hos Malin eller fortsätta ett hyffsat okomplicerat ungdomsliv medan hon satsar på musiken?
En dag ser Felicia en bild av Malin i tidningen och när hon än en gång ligger på sjukhus på grund av Ingeborgs slag ringer hon från sjukhuset. Och Malin faller igen. och igenom.
Med hjälp av tillbakablickar får vi hela historien om Felicia och Malin och får också lära känna bifigurer som den helt fantastiska erövrarflatan Regina Wilhelmsen som kallar unga tjejer för saker som "lille pagen" och som har fått mig att rodna bara jag tänker på vindruvor. (mycket ekivok scen!)
Jag tyckte inte alls om boken först, jag gav upp den flera gånger men tvingade mig igenom de första 100-150 sidorna ilsket gruffande. Jag tyckte språket var barnsligt och inte alls fungerade med sina korthuggna nästan prosalyriska meningar. Men sen, sen smällde det till och den blev plötsligt helt omöjligt att lägga ifrån sig.
Just det språk jag stört mig på fick en funktion när det blev allt svartare och svårare i romanen. Och jag gillade när man fick reda på mer än just Malin och Felicias kärlekshistoria. Jag tyckte om frågeställningarna Mia för in och hur Regina Wilhelmson i all sin otrolighet blir precis den där komiken som förmodligen behövs när allt blir totalt nattsvart.
Så mycket nöjd över att jag inte gav upp den här boken, vill inte vara utan läsupplevelsen och ser fram emot nästa bok.
Ska bara säga något snabbt om slutet som jag tror är omöjligt att negligera. När jag läste Flyga drake i julas blev jag jättearg över att första delen var så bra och att det i slutet mest liknade en dålig b-spionthriller, att allt verkligen var tvunget att hetsas upp och sen klaffa a´la en james bondfilm. Varför först bygga upp tredimensionella personer för att sen platta till dem och göra actionfigurer av dem? Moa här på textappeal sa att hon inte läste slutet realistiskt utan snarare såg det symboliskt. Jag köpte det inte då men det gör jag nu och slutet på I hennes våld (alltså sista sidan) är för mig härmed symboliskt.
Och Moa har ju träffat Wallsten vilket jag är mycket avis på, bildbevis här
1 kommentar:
Den här har jag med mig till stugan på Gotland och ska snart läsa, så jag läser ditt inlägg efter det och återkommer!
Skicka en kommentar