Jennie och Ida har tidigare lovprisat Hungerspelen av Suzanne Collins. Nu är det min tur. Hungerspelen har kommit på pocket, och borta är alla indikationer på ungdomsbok på omslaget. Det hade lika gärna kunnat vara en deckare eller thriller för vuxna. Enkelt beskrivet skulle boken kunna sägas vara en äventyrsroman som utspelar sig i framtiden. Men den underliggande svärtan gör den till något mer. Det är en dystopi, det är science fiction och det är vass samhällskritik.
Jag tänker mycket på överlevnadsprogram som "Robinson" ("Survivor" på engelska). I den senaste omgången som visades här i Sverige hade man gått tillbaka till de första säsongernas fokus på just överlevnad. Man lät deltagarna bo i ett träsk där de blev bitna av insekter med resultat i kliande bölder och utslag. Det var ont om mat och vatten, många tappade snabbt i vikt. Efter ett tag höjde man ribban genom att dela på deltagarna: hälften fick flytta till en vacker paradisö med vit sandstrand, massor av fisk i vattnet och kokosnötter i träden, och hälften fick stanna kvar i träsket där moralen och livsviljan sjönk i botten. En av deltagarna, en av de yngre, kallades "Valpen" och man fick se hur han sakta magrade av och blev mer och mer apatisk. "Valpen tynar bort", sa de andra och bar fram lite ris till honom. Till slut fick han naturligtvis röstas ut för att inte totalt försvinna.
Att titta på detta har blivit vardagsmat för oss. Hur långt är steget till nästa nivå? I Hungerspelen tvingas deltagarna ut i en kamp på liv och död. Deltagarna är människor som inte betyder något för samhället så vad spelar det för roll om de har ihjäl varandra?
Bra också med den känga som riktas till skönhetsindustrin: Katniss, hjältinnan, kan inte förstå varför folk i huvudstaden vill vara så magra som möjligt eller se så unga ut. I hennes distrikt är det ett tecken på välgång och långt liv att vara lite rund i formerna och ha ett ansikte märkt av ålder. Och visst är botox och size zero troligtvis det sista man tänker på när man sina svältande barn ätas upp av flugor?
4 kommentarer:
Skulle den här funka som klassuppsättning på högstadiet, tror du?
ja, vad hände med ungdomsboken?! såg att den fick höga betyg i Amelia som civilisationskritiksroman (puh, vilket ord!) utan att ungdomsordet användes en enda gång. Roligt, för det ÄR ju en väldigt bra bok även för "vuxna"
Emma: Det tror jag! Den var med i Bokjuryns urval (om du känner till detta?)för högstadiet och fick om jag minns rätt många röster av eleverna.
Ida: Eller hur? Det finns mycket bra för ungdomar att tänka på och diskutera och minns lika mycket för vuxna! Verkar som att boken har "vuxit upp", kan det ha något med de goda recensionerna att göra tro? En ungdomsroman som "duger" åt vuxna...
Hej! Jag skulle i första hand rekommendera "Hungerspelen" som högläsning i åk 9 (inte i 7:an, den ÄR för otäck för en del känsliga barn).
Jag skulle också önska att den lärare i svenska, som läser boken högt, gör det av skälet att hon verkligen tycker om den (annars ska hon inte göra det)och att ho är beredd att diskutera den. Jag skulle också rekommendera att SO-läraren läser boken och är införstådd med denna högläsning (hon kan kanske medverka på någon lektionstimme) - för det vimlar ju av samhällsfrågor att diskutera efter läsning av den här famtstiskt intressanta boken.
Om en skola istället vill satsa på klassuppsättning, så tycker jag då också att den passar bäst i 9an eller i åk 1 på gymnasiet.
Den är för otäck för vissa trettonåringar. (Naturligtvis ska inget barn hindras från att läsa romanen, men det är skillnad på frivillig läsning och obligatorisk klassrumsläsning).
Hoppas att alla lärare i svenska, tillsammans med berörda bibliotekaier, startar höstterminen 2009 med en teoretisk och praktisk och rolig studiedag som handlar om böcker/bibliotek/litteratur-pedagogik.
Vad kan vara viktigare?
lena kjersen edman
Skicka en kommentar