Foxfire - en tjejligas bekännelser (1994): Ett tjejgäng som är trötta på männens översitteri och bokstavligen tar saken i egna händer. Spännande, våldsamt och bitvis roligt om kvinnlig vänskap och systerskap som går överstyr. Boken som blivit film med Angelina Jolie i en tidig roll.
Det var vi som var Mulvaneys (1999): Det står mellan den här och Blonde som min favorit nummer ett. Hellyllefamiljen Mulvaneys drabbas av något som förändrar deras liv för alltid. Om Amerika, dubbelmoral, kvinnans situation och den amerikanska drömmen i sönderfall. Här återfinns Muffin, baserad på JCO´s egen katt med samma namn.
Blonde (2001): Likt många andra, min första och en av de absolut största Oates-upplevelserna. Jag levde med boken och Norma Jean Baker under ett par intensiva dagar. Slutet drog jag ut på eftersom, ja ni vet. Så nära, så hudlöst och så vackert!
Dödgrävarens dotter (2008): Episkt läsäventyr baserat på Joyce Carol Oates farmors levnadsöde. Något "seg" att komma in i vill jag minnas, men det glöms fort bort. Ingredienser som dramatik, utanförskap, kvinnoöde, moderskap och livet, sällar dessa 600 sidor till en av höjdpunkterna i mitt Oatska läsäventyr.
Mindre bra Oates...
Det är svårt att skriva om någon Oatesbok som "dålig". Men, speciellt med tanke på att hon skriver så otroligt mycket, finns det ju de som inte når lika långt. Två sådana böcker, som enligt mig, hör till de lite mer "mediokra" är Jag ska ta dig dit (2003) och Älskad, Saknad (2006). Särskilt i Älskad, Saknad uteblev den där signifikanta känslan. Jag fick nästan vända på boken och kolla- "är det verkligen Oates?" Jag kände inte igen språket och tematiken. Det var också som att boken aldrig riktigt tog fart.
Jag ska ta dig dit kändes väldigt bekant på något vis. Som att jag hade läst den förut. Tematiken känns igen. Tror att den påminner lite om Marya- ett liv. Den var bitvis riktigt bra, särskilt i början, när den med utanförskapet bland de andra eleverna på campus, påminde en del om Glaskupan. Men i stora delar höll den inte måttet och blev lite oengagerad och långsam. Sorry JCO...
6 kommentarer:
Jag håller helt med dig. Både om favorietrna och icke-dito Läste Jag ska ta dig dit och Den tatuerade flickan och sen blev jag helt ointresserad av Oates i flera år.
Ibland är hon så klinisk och kylig. Läs absolut inte Livets uppkomst, ren och skär depression.
Men sen finns ju de bra, och dit räknar jag även Stor i käften som är en ungdomsbok.
Men jag gillade faktiskt Livets uppkomst, kanske mest för att den är så annorlunda hennes andra tjocka episka romaner. Livets uppkomst är i stället en kortroman, mörk och deppig absolut, men skickligt beskrivande av ett själstillstånd tycker jag.
Andra höjdare: Efter kraschen..., Men tiden går, Fallen
Bottennapp: Mitt i livet som jag inte alls förstod mig på.
Fallen gillade jag jättemycket. Var liksom så där uppslukad som man kan bli när man faller in i en bok. Jag gillar hennes ungdomsböcker också.
Vad roligt att höra allas olika Oates-upplevelser. Kanske behövs "bottennappen" för att få till de där höjdarna? Nu blev jag ändå lite sugen på Livets uppkomst, eftersom ni tyckte så olika. :-) Skönt med en kortis också. Hon har ju en tendens att skriva antingen eller.
Sen blev jag riktigt sugen på att läsa Fallen. Har hört bra om den från många håll.
Elin
Kom ihåg vem som varnade dig bara... :-)
Ha ha, ja men skyll helst inte på mig om du blir traumatiserad... :-)
Skicka en kommentar