Edvardson och Olsson

Några korta reflektioner kring två av den senaste tidens läsningar: Två böcker som på olika sätt förhåller sig till judeförföljelsen under andra världskriget. Cordelia Edvardsons Bränt barn söker sig till elden är en rak och osentimental skildring av hennes egna upplevelser i koncentrationsläger och av hur hon går vidare efteråt. Samma slutsats där som hos Imre Kertesz: att man har rätt till sitt eget öde, ingen kan säga till en att glömma och gå vidare, det som har hänt är en del av den man är oavsett hur fruktansvärt det varit... Linda Olsson skriver i Sonat till Miriam om en man som upprepar misstagen ur det förflutna eftersom han inte fått veta sanningen. Om vikten av att berätta och föra vidare historien alltså. Jag gillar bäst den första delen av romanen där huvudpersonen letar efter sin pappa och finner mystiska och osannolika sammanträffanden. Det handlar också om förlusten av och sorgen efter ett barn. Men det handlar väldigt lite om det jag trodde den skulle handla om (eftersom det har lyfts fram i media och tydligen var svårsmält för förlaget): kvinnans val att överge sitt barn, att välja att inte vara mor. Det diskuteras inte alls så mycket som jag skulle vilja.