Vem i syskonskaran är du?

Anna Schulzes roman Ge mig en människa handlar om tomheten efter någon som dör, en stor man som ingen egentligen kände men som lämnar ett sådant enormt hål efter sig. Kvar blir änkan som strör bittra giftiga kommentarer omkring sig, de systrarna som försöker komma tillrätta med sig själva och moderns sorg, och den unge bleke doktoranden som söker det stora geniet men hittar ensamhet och tomhet. Romanen växlar mellan "doktorandsommaren" och "nuet", och lyfter fram trasiga människor som aldrig bearbetat barndomen och sorgen. Vanliga människor, kämpande, utarbetade, trötta och desillusionerade Fast i äktenskap som stannat av, mödrar till tonåringar instängda i sin egen dramatik. Och så det man inte pratar om: pappa, konstnären, den stora författaren.

Jag gillar den här boken, den påminner om andra svenska kvinnliga författare som Majgull Axelsson, som också undersöker familjekonstellationer, syskonrelationer... Schulze har ett speciellt sätt att skriva. Hon klipper av. Meningarna. På samma sätt. Som jag gör nu. Och ibland hajar man till och missförstår hela innebörden eftersom man betonar fel, men ibland fyller det verkligen sitt syfte. Att man får stanna upp. För att sedan fullfölja tanken. Det finns en tvekan i hela språket, en andningspaus där fortsättningen är oviss. Och det är bra och skickligt gjort. Däremot kan jag känna att hoppandet i nutid och dåtid och perspektivbytet mellan alla karaktärer som nästan flyter in i varnadra, till slut kan kännas lite tjatigt. Det blir många upprepningar mot slutet, många tankar som redan tänkts, och istället för att känna sympati för karaktärerna så börjar man tycka ett deras öden är välförtjänta.

Den stora behållningen för mig är skildringen av systrarnas relation till varandra. Och här kommer inläggets titel in: Vem i syskonskaran är du? För under läsningen av Ge mig en människa så funderar jag jättemycket på vad det betyder för oss. Vilken betydelse har det för våra personligheter? Själv är jag jättefascinerad av just systrar, säkert för att jag själv "bara" har två äldre bröder. Jag har aldrig behövt förhålla mig till en syster. I Schulzes roman är det tre systrar. Den yngsta, Laura, blir pappans favorit och ger därför upphov till svartsjuka hos de andra systrarna. Hon skriver att man vill att det yngsta barnet alltid ska vara liten eftersom det får de andra att känna sig yngre, och att man strävar efter att behålla dem små. Lillasyster är alltid liten. För Laura i boken är det svårt att hävda sig, ingen vill lyssna på henne som en vuxen, ingen räknar med hennes åsikt. Och hon växer inte upp. Hon är bara arg arg arg hela tiden. Mellansystern Hanna gör uppror och flyttar tidigt hemifrån med sin kille. Hon bildar snabbt egen familj, sliter inom vården och är missnöjd. Hon är mammans favorit, de två har en särskild blick som de utbyter när till exempel lillasyster beter sig särskilt barnsligt och bortskämt. Hanna blir besatt av ordning och regler, rätt och fel. Hon har starka åsikter och blir jätteprovocerad när någon inte håller med. För tänk om hon har fel... Och äldsta systern Margareta är ingens favorit och lider av det även när hon är vuxen. Hon blir utbränd och sover sig igenom livet. Hon bär på hemligheter och känslan av att vara oälskad.

Ge mig en människa är en jättebra skildring av syskonlivets ofrånkomliga dramatik. Vem är mest älskad? Vem har fått mest? Varför blir man inte tagen på allvar? Varför blir man tagen för given? Orättvisor, småaktigheter, rivalitet... Det vore roligt att höra vad en syster till systrar skulle säga om boken!