Jag har tidigare bloggat om Naruddin Farah och hans bok Länkar, som liksom ångade av svett, klanmönster, ett trasigt samhälle och en bultande historia. Naruddin brukar bli omnämnd i nobelprissammanhang och är en stor röst på det afrikanska litteraturfältet. Adams revben är hans debutroman, vilken skrevs 1968 när han som 23-åring lämnat Somalia för en exiltillvaro i Indien, och som nu har översatts till svenska. I somalisk hetta flyttar man in i Eblas tankevärld där hon försöker tolka omgivningen från sina egna knapphändiga referenser. Ebla, som tillhör nomadfolken, flyr från sin by in till staden för att undkomma ett tvångsgifte, som hennes farfar ordnat med. Boken är till stor del en flykt från patriarkatet och en kamp att som obildad underkastad kvinna försöka överleva i en värld av främlingskap, utanförskap och oförståelse. Några har nämnt och hyllat den som en stor feministisk roman, dock väckte den ont blod och ilska i sin samtid, vilket den också kan sägas vara då den behandlar rådande förtryckarmönster samt kritiserar könsstympning. Hon vet det inte själv dock, där hon vandrar sin väg framåt och inte försöker följa något upproriskt hjärta utan bara försöker ta sig vidare till nästa dag med en känsla att hennes kropp borde vara hennes egen. Men i och med detta, hennes handlingar och tankar om att hon inte borde ha fötts till kvinna, stakar hon ändå vägen för dem som är skapade av böjda revben. Och det är vad boken till största delen handlar om, som jag tolkar det, att få vara sin egen kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar