Skräckel på Rydbergs vis

Förutom att det är ett superläskigt omslag till den här boken så har andra läsares varningar fått mig att inte våga mig på den trots att jag varit lite småsugen ibland. Så när jag började läsa Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder och möttes av ett flytande språk, intressanta karaktärer och en spännande handling som griper tag direkt, så blev jag lite förvånad. Jag kollade några läsarrecensioner på Bokus och såg omdömen som "sjukt och perverst", "man kan fundera över författarens mentala status", men också många positiva reaktioner. Och visst är det som skildras sjukt och perverst. Två tvillingsyskons brutala uppväxt med de allra vidrigaste incestuösa övergrepp man kan tänka sig gör att deras verklighetsuppfattning blir helt skev och som vuxna begår de själva lika hemska handlingar som de själva blivit utsatta för. Rydberg väjer inte för det otäcka, det onda inom oss. Hon väjer inte för det grymma. Hon låter oss komma så nära karaktärernas sinnen att vi ser genom deras ögon, hör deras tankar, går in i deras galenskap. Det är på ett plan ett försök att förstå hur en människa kan begå så ondskefulla handlingar, och på ett annat plan är det en välskriven och spännande skräckberättelse, suggestiv och mörk. Men samtidigt en bok som platsar i skräckel-genren med sitt frossande i blod och närgångna äckliga detaljer, väl magstarka ibland. Jag har tidigare bara läst Den högsta kasten av Carina Rydberg och därför positivt överraskad av språket och berättartekniken i den här romanen.