I hennes våld - Hanna Wallsten

Huvudpersonerna i Hanna Wallstens nya roman I hennes våld är barndomskärlekarna Felicia och Malin samt deras respektive. Felicia och Malin har inte hörts av på 15 år då Felicia valde bort Malin och istället blev ihop med Christian.

Felica lever nu tillsammans med läkaren Ingeborg som har all makt i världen, särskilt över Felicia som hon misshandlar både psykiskt och fysiskt.

Malin bor kvar i sina föräldrars hus och jobbade som lärare tills hennes skola lades ner och hon blev degraderad till Fritidsfröken. Hon lever tillsammans med den yngre Mia som står inför ett vägval hon inte riktigt ser själv, stanna i tryggheten hos Malin eller fortsätta ett hyffsat okomplicerat ungdomsliv medan hon satsar på musiken?

En dag ser Felicia en bild av Malin i tidningen och när hon än en gång ligger på sjukhus på grund av Ingeborgs slag ringer hon från sjukhuset. Och Malin faller igen. och igenom.

Med hjälp av tillbakablickar får vi hela historien om Felicia och Malin och får också lära känna bifigurer som den helt fantastiska erövrarflatan Regina Wilhelmsen som kallar unga tjejer för saker som "lille pagen" och som har fått mig att rodna bara jag tänker på vindruvor. (mycket ekivok scen!)

Jag tyckte inte alls om boken först, jag gav upp den flera gånger men tvingade mig igenom de första 100-150 sidorna ilsket gruffande. Jag tyckte språket var barnsligt och inte alls fungerade med sina korthuggna nästan prosalyriska meningar. Men sen, sen smällde det till och den blev plötsligt helt omöjligt att lägga ifrån sig.

Just det språk jag stört mig på fick en funktion när det blev allt svartare och svårare i romanen. Och jag gillade när man fick reda på mer än just Malin och Felicias kärlekshistoria. Jag tyckte om frågeställningarna Mia för in och hur Regina Wilhelmson i all sin otrolighet blir precis den där komiken som förmodligen behövs när allt blir totalt nattsvart.

Så mycket nöjd över att jag inte gav upp den här boken, vill inte vara utan läsupplevelsen och ser fram emot nästa bok.

Ska bara säga något snabbt om slutet som jag tror är omöjligt att negligera. När jag läste Flyga drake i julas blev jag jättearg över att första delen var så bra och att det i slutet mest liknade en dålig b-spionthriller, att allt verkligen var tvunget att hetsas upp och sen klaffa a´la en james bondfilm. Varför först bygga upp tredimensionella personer för att sen platta till dem och göra actionfigurer av dem? Moa här på textappeal sa att hon inte läste slutet realistiskt utan snarare såg det symboliskt. Jag köpte det inte då men det gör jag nu och slutet på I hennes våld (alltså sista sidan) är för mig härmed symboliskt.

Och Moa har ju träffat Wallsten vilket jag är mycket avis på, bildbevis här

på nattygsbordet i prydlig hög.

Sommarläsning har fått en extra glans för mig det här året då det innebär att jag inte behöver tänka på att läsa vad mina bokpratstanter kan tänkas gilla. Så sommarläsningen får vara planlös utan tema och lite som den blir. Första punkten är dock att läsa ut traven med påbörjade böcker.

I hennes våld av Hanna Wallsten började jag läsa i morse och tror den kommer sträckläsas på stranden om någon timme. Jag har läst i närheten av solen av Wallsten och om jag minns rätt tyckte jag den var lovande men för ofärdig och spretig. I hennes våld verkar hittills riktigt riktigt bra. ett vidrigt ämne, partnersvåld, korsat med en mörk hemlighet i det förflutna och ett tätt språk.

Jag har ett litet projekt att läsa fler deckare för att fatta grejen och då blev jag tipsad av min kollega att läsa Grå själar av Philippe Claudel. Enligt honom var det en annorlunda ochvälskriven deckare. Den utspelar sig 1917 i Frankrike i en småstad nära fronten. Hur viktigt är mordet på en tioårig flicka när tusentals män dör vid fronten? Inte jätteimponerad än så länge men har bara kommit några sidor.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver borde jag ju läst för hur länge som helst sen men jag får ofta motvallskänsla av såna böcker som jag borde borde läsa att det sällan blir av. Men nu är den påbörjad och den verkar ju väldigt bra hittills.

Förutom mitt lilla deckareprojekt vill jag läsa mer på engelska, det är nog ren bekvämlighet som gör att jag sällan gör det. Förra veckan var jag på en liten tågtripp till Berlin och Prag och passade på att läsa Then we came to the end av Joshua Ferris som jag spanat på länge. Det är en kollektivroman om ett kontor, blurparna pratar mycket om tv-serien the office men jag tycker boken känns mörkare och inte lika skämskuddeobekväm som serien gör. Jag har lite svårt för romaner som har ett vi som berättarjag då jag inte blir så engagerad, allt blir ju berättat utifrån av en namnlös massa.

Kvinnofrukt av Rita Mae Brown är tydligen en flatklassiker, något som tekoppen upplyste mig om. och verkar vara en helt fantastisk sådan även om jag blir avbruten i min läsning hela tiden. Sydstatsflickan Molly Bold är en väldigt älskvärd hjältinna utan en tanke på att låta någon annan sätta hennes gränser. Lurar folk att äta harpluttar och förför väninnor på löpande band. och då har jag bara hunnit läsa kanske 100 sidor.

Bögarnas Zarah av Tiina Rosenberg handlar om Zarah Leander som bögikon och kanske faktiskt får lämnas tillbaka halvläst. Det är för varmt för teoretiska texter även om de är välskrivna som den här och handlar om intressanta saker såsom varför homosexuella män älskar divor.

I min ena bokcirkel läste vi Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde senast och jag blev till min förvåning inte alls begeistrad utan mest trött och tyckte det var pompöst. men har en utgåva som även innehåller Spöket på Canterville och ska se om jag gillar den bättre.

och sist i högen har jag Yonnondio av Tillie Olsen, en helt okänd författare för mig men med blurpen "en amerikansk Moa Martinson" kunde jag inte låta bli att norpa den i bokhörnan i tvättstugan. Har bara några sidor kvar men det blir som aldrig utläst. den är för mörk, Jim och Anna Holbrook och deras fyra barn kämpar på i depressionens USA, det är fattigt över gränsen till svält och deras liv styrs totalt av arbetsköparna. Väldigt bra men misären är så fruktansvärt beskriven att det bara går ner i små doser. Blir väldigt nyfiken på författaren dock, är det någon annan som läst något av henne?