Först bara: Varifrån känner jag igen namnet Christina Hesselholdt undrar jag när jag får boken i min hand och och letar bland hennes tidigare titlar på omslagsfliken utan att det ringer någon klocka. Tills jag läser lite noggrannare och hittar bilderboken Det tokiga katthuset bland titlarna för barn. Genast seglar en bild av omslaget upp. Den bilderboken har jag sorterat in på rätt bokstav bland bilderbokstrågen på biblioteket oräkneliga gånger.
Men det var en parentes. Här kommer en till: Redan innan boken börjar möter jag tre namn som ger mig bra vibrationer, eller som rent av är tre av mina favoritförfattare: Emily Brontë och Sylvia Plath citeras och Ninni Holmqvist har översatt boken från danska. Jag blir glad och förväntansfull.
Och nu till själva innehållet. Camilla and the Horse är en novellsamling av danska författaren Christina Hesselholdt, boken är utgiven av Kabusa förlag. Boken består av två delar. Den första delen är uppbyggd av berättelser som hänger ihop genom sina karaktärer som återkommer. Den andra delen är en enda längre berättelse. Jag kastas lite fram och tillbaka i mina omdömen medan jag läser. I ena stunden tycker jag att Hesselholdt är överdriven och övertydlig, att hon går för långt och förstör subtila idéer som börjar så bra. För att i nästa stund tycka att hon är briljant och sucka igenkännande med tårar i ögonen. För att hon så väl lyckas fånga det djupt mänskliga och det ensamma i att vara människa.
I titelnovellen "Camilla and the Horse" (Camilla är huvudpersonen och the horse syftar på hennes välhängde pojkvän Charles som hon försöker sälja till en prostituerad) hittar jag en mening som sammanfattar Hesselholdts estetik och grundsyn på den mänskliga tillvaron:
"Åååh, detta mänskliga, detta alltför zizekska behov av sammanhang där det inte finns något." (s.72)Alla bokens karaktärer letar febrilt efter ett sammanhang i sina kaotiska eller till synes meningslösa liv, de resonerar och analyserar, drar upp detalj efter detalj för att försöka skönja ett mönster. Och som läsare gör man likadant. Man letar efter meningen i texten, efter sammanhanget, för det verkar inte finnas något. Och när jag hittar den ovan citerade meningen förstår jag att det är gjort med avsikt. Det är ett försök att fånga just detta mänskliga behov av att skapa sammanhang där det (kanske?) inte finns något. Karaktärerna är bittra och cyniska, ganska hopplösa och jobbiga. De har fastnat i sina liv utan att veta hur de ska ta sig ut eller gå vidare. Det är bitvis väldigt roligt men också väldigt svart.
Den berättelse jag berörs mest av är den sista: "En tillställning". Den är uppbyggd som ett kammarspel med en förteckning över persongalleriet och med handlingen förlagd till en och samma scen. Det handlar om en fest där en splittrad familj återförenas. Stämningen är tät och laddad, man är instängd tillsammans med karaktärerna och berättaren hoppar mellan deras medvetanden tills man får känslan av att middagen är ett enda surrande getingbo. Slutet blir lite för tillrättalagt och skojigt tycker jag, men Hesselholdts språk blommar verkligen i berättelsen. Känn på den här meningen och alla underliggande stämningar och känslor den för med sig. Och alla bilder!
"Även om hon trivdes med att leva ensam och aldrig hade trott att hon skulle gifta sig, utan hade föreställt sig ett liv som veterinär vi Nordsjön utan man och barn, men med fyrhjulsdriven bil (sanden), lodenrock (blåsten) och en stor hund (ensamheten ), hade hon ändå gjort det." (s. 107)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar