Jag har alltid varit en rätt feg läsare, eller snarare, jag har haft dåligt lässjälvförtroende tror jag. Inte vågat mig på klassikerna och när mitt ex i gymnasiet sa att jag nog inte skulle förstå Virginia Woolf, ja, då trodde jag på henne. Det är som att jag tyckt det varit tryggare att hålla mig till något slags mittfält, där jag fått ha mina läsupplevelser i fred men också sluppit bli ifrågasatt. Det är ju rent trams att hålla på och begränsa sig sådär så jag försöker ändra på det.
När jag läste litt.vet (som inte direkt gjorde mina problem mindre men som samtidigt tvingade mig att läsa några av de där böckerna jag trott mig vara för dum för.) läste vi strändernas svall av Eyvind Johnson. Jag totalt älskade. totalt. tänker fortfarande på den läsupplevelsen rätt ofta trots att det väl är sex år sedan nu. Inte på själva boken, jag kan inte beskriva den, förklara boken, minns den knappt. men jag minns hur stor upplevelsen att läsa den var. Hur BRA den var. Och ändå läste jag inte mer av honom. förräns nu.
Nu har jag läst Stad i ljus, en av hans kortaste böcker. utspelar sig under ett dygn i Paris. En urfattig svensk författare går runt på nationaldagen och misströstar samtidigt som han inte kan ge upp sina drömmar för vad finns då? Det är rädslan för ett misslyckande, för att leva ett mingslöst liv som ligger där i botten utan att bli uttalat. Det där tvivlet man inte tänker att någon som sen går och vinner nobelpriset i litteratur kan beskriva sådär.
Jag gillar ju verkligen Eyvind Johnson och ändå känns det svårt att ta mig till att läsa honom och skriva om honom. Det är som att jag tänker att jag borde hålla mig till de författare som ingen annan bryr sig om eller har läst. så kan ingen ifrågasätta vad jag tycker. Men jag tycker om Eyvind Johnson och när jag samlat tillräckligt mod tänker jag gå fram till Eyvind Johnson-sällskapet på bokmässan och kräva att få bli medlem. Ha, det ska jag göra. Och i sommar ska jag läsa Krilon-triologin för i sommar får jag läsa precis vad jag vill! Eyvind, här kommer jag!
