Atwood i novellform

Margaret Atwood har skrivit en liten pärla i formen av elva noveller. Boken heter Leva i synd och andra berättelser, och kan även ses som en roman uppbruten i elva berättelser. Vi får följa berättarjaget Nell i olika tidsskeden, landskap och kvinnoroller. Om boken har sagts att vi kommer nära Margaret Atwood själv. Det är också en känsla som man som läsare får. Det är nära och personligt. Det är inte bara sådana detaljer som att ett par i övre medelåldern sitter och reflekterar över världen och dess orättvisor, som i den första novellen Bad News. Som inte vill läsa tidningen och ta del av dess dåliga nyheter om världen före morgonkaffet. Eller att paret, likt Atwood och hennes make, bor i Toronto och att resonemangen för tankarna till Atwoods eget starka miljö-och samhällengagemang. Nej, det är också något med själva språket som känns väldigt direkt. Det finns också, som tidigare hos Atwood, en känsla av att något lurar under ytan och att något inte riktigt är som det ska. Boken har fått ett ganska blandat mottagande. En del tycker att novellformen gör att man vill veta mer och att det blir för korthugget. Att man inte inte vill lämna varje berättelse som målas upp. Detta hade inte jag några problem med, utan tyckte istället att novellerna gav en mer komplex bild av ett människoöde sett ur olika vinklar och perspektiv. Tror inte heller att det är fruktbart att jämföra med Atwoods tidigare produktion som det ofta görs i recensioner. Det här är inte Alias Grace eller Rövarbruden. Det här är något annat som får stå för sig självt. När jag kom in i formen sträckläste jag boken och för mig var det bara intensivt, vackert och nära.